Läraren är en fiende?

Under seminariet igår i pedagogiskt arbete på Lärarprogrammet så sades det en sak som fick mig att börja fundera. Vi satt i helklass och reflekterade över ledarrollen genom en gammal hederlig metod dvs. en mindmap.

En i min klass påpekar att det kan vara svårt att vara lärare ibland eftersom eleverna ser läraren som en fiende. Det spelar ingen roll hur läraren är eller vad läraren gör utan man är en fiende eftersom man är lärare.

Nu erkänner jag direkt att det är min tolkning av det hon sa, så hon kanske inte menade riktigt såhär,  men eftersom jag har mött attityden förut så är det väl värt att fundera över. Många höll genast med. Elever ser läraren som en fiende, även om givetvis inte alla klasser är på det sättet. Det kändes som att alla i klassen varit med om det förutom jag.

Jag kanske är naiv och oerfaren helt enkelt, men jag har aldrig varit med om en klass som sett mig som fiende eftersom jag är lärare. Missförstå mig rätt, jag har varit med om mobbing, fusk, gråtande elever, elever som inte kan sitta still, elever som ifrågasätter allt jag gör m.m. Det har jag varit med om. Men gör det mig till en fiende i deras ögon om det är så att de ifrågasätter varför de ska lära sig något? Är jag en fiende om de kallar mig för idiot och sedan fuskar på sin inlämningsuppgift? Är jag deras fiende om de mobbar varandra trots att jag står bredvid och säger åt dem att sluta?

Som sagt, kanske är det naivt av mig, men jag ser det inte så. Min upplevelse är att det ligger mycket i påståendet att det man projicerar på andra är också vad de kommer förmedla tillbaka. Tror jag att eleverna ser mig som sin fiende så är det inte svårt att tolka alla deras gärningar på det sättet.

Det ska erkännas att förr i tiden så fanns det en respekt i läraryrket som inte finns kvar idag. Läraren, på många platser, sågs som en auktoritet och något att se upp till och främst; Behandla med respekt bara på grund av dess yrke. Det spelade ingen roll vad lärare gjorde eller hur de var. De fick respekt ändå.

Är det verkligen så svart och vitt? Att antingen så får vi respekt oavsett vad vi gör eller så är vi fienden oavsett vad vi gör? Jag tror inte det. Jag tror att vi skapar det svarta och vita. En mentor sa till mig en gång att en av de viktigaste sakerna att komma ihåg är att för eleven är inte just min lektion bara en lektion, den är en del av elevens liv. Jag har planerat min lektion, jag har tänkt ut den och utför den och känner mig nöjd sedan. Det är alltså något jag aktivt tänker på. För eleven är det bara en lektion i raden av alla lektioner. Jag är bara en lärare i raden av alla lärare.

Det känns som att de lärare som ser sina elever som fiender, inte bara skapar en sådan känsla i klassrummet, men även för att vara helt ärlig, tar sig själva på lite för stort allvar. Eleverna har nog att fundera kring (pojkvänner/flickvänner, betyg, vänner, sin familj, att komma i tid till träningen, att hinna göra läxorna innan något bra tv-program startar osv.) utan att behöva bry sig värst mycket om sin lärare. Det är klart att man vill, för precis varenda elev,  vara den där fantastiska läraren som alla kommer komma ihåg, men det tror jag att få lyckas med även om jag tycker det ska vara alla lärares ambition att vara den läraren.

När jag går in i ett klassrum ser jag mina elever som mina elever. Jag ser dem som intelligenta, ambitiösa, omtänksamma, duktiga och resonerande individer. Hittills har det fungerat eftersom jag inte en gång har upplevt att jag är deras fiende. Även om jag upplevt att de hellre vill vara någon annanstans än i mitt klassrum, men det kan jag inte hålla emot dem när jag ibland vill vara någon annanstans också.

Tags: , , , , , ,

5 Comments Leave yours

  1. Vilket klokt och fint inlägg! Tack! 🙂

    • Tack själv! Glad att du gillade det 🙂

  2. TT #

    Bra inlägg!

    Jag kan inte relatera till att lärare någonsin varit ”fienden” rent allmänt, varken i grundskolan, gymnasiet eller nu på universitetsnivå. Visst har det funnits vissa specifika lärare som definitivt varit ”fiende” (vi hade t.ex. en lärare fruktansvärt lik Umbridge på gymnasiet) men det är ju specifika fall. Rent allmänt har jag aldrig uppfattat någon sådan mentalitet, som elev.

  3. Försöker komma ihåg hur det var när jag själv gick i skolan.

    Man kunde tycka att vissa lärare var dumma i huvudet av olika skäl men jag kommer inte ihåg att man för den skull såg läraren som en fiende. Man hajade liksom att han/hon inte var ute efter att sätta dit en personligen, eller att sätta dit alla som kollektiv heller för den delen, så det fanns nog helt enkelt inget underlag för ren fiendskap.

    Och frågan är också om attityderna verkligen har hårdnat, är inte det klassisk ”det-var-bättre-förr”-retorik?

    Att anta att eleverna betraktar läraren som fiende är nog att göra det alldeles för enkelt för sig. Kanske lätt att ta till när man känner sig utsatt men desto större anledning att ta upp till diskussion och analys på lärarhögskolan?

  4. För mig har läraren aldrig varit en fiende. Jag vet också att jag aldrig har haft en lärare som jag känner vill sätta dit mig av någon anledning. Jag känner dock personer som har haft lärare som verkar ha haft det målet med specifika elever, och jag känner vet också personer som har sett vissa lärare som fiender. Det är en mix av allting. I högstadiet upptäckte jag generellt att läraren hade en mer fienderoll än under någon annan period i utbildningen, även om det här också varierade mellan olika elever och lärare… så är det någonting jag aldrig skulle vilja göra i mitt liv så är det att vara högstadielärare, men det beror nog på mina egna dåliga erfarenheter av den perioden.

1 Trackbacks