Leffe <3 Dolly = Sant

Bild på omslaget till den LP-skiva jag rockade till som liten!

Anna Troberg har gått ut med att hon har tävling om ett par Dolly Parton-biljetter som hon har över. Det går ut på att man ska göra en ”egen version” av en Dolly Parton-låt och man får göra detta precis hur man vill. Sann till min egen anda att vara ute i sista minuten så är jag verkligen ute i sista minuten när jag skickar in mitt bidrag till tävlingen.

När jag var liten så brukade jag mima till pappas LP-skiva med Dolly och min favorit var utan tvekan 9 to 5. Det var engelska såklart så jag hade ingen aning om vad jag sjöng för något men jag bara visste att det var bra (på samma sätt som att ABBA-skivan och Kikki Danielsson-skivan också gick på högvarv under samma period). Det är få artister man blir så kär i när man är liten och behåller kärleken till när man blir vuxen, men Dolly är en av dessa.

Det jag gillar med Dollys låtar är att de får mig att må bra. Så, udda som jag är, ville jag ta en av hennes finaste och gladaste låtar och göra det lite mörk och mystisk. Ni får avgöra själv om jag lyckades eller inte. Resultatet blev en kort novell baserad på låten ”Love is like a butterfly”;

Fjärilar

Fotstegen hörs utanför dörren. Musklerna värker efter en natts sömn på det
grådaskiga stengolvet. Jag vill skrika trots att jag redan vet hur lönlöst
det är, men rösten är svag. Jag orkar inte. Fotstegen klickar över golvet
utanför dörren. Påminner mig om att jag inte är ensam trots att jag inte
sett en annan människa på flera dagar. Inte ens ägaren till de där
fotstegen. Jag vet vem du är, men jag vet inte vad du vill. Jag kan inte
hindra dig. 

Första gången vi träffades fick jag syn på dig på andra sidan gatan.
Blond, smal och strålande vacker med ett leende som kunde lysa upp hela
världen. Det lyste upp mitt hjärta. Utan att tänka hade jag gått fram till
dig, räckt över mitt visitkort och bett dig att ringa mig om det var så att
du hade några lediga timmar över för någon som mig. Du ringde redan samma
dag.

Väggarna är kala runt omkring mig sånär som på en plansch med en ensam
gulröd fjäril. Den är vacker och präktig utan att för den sakens skulle
kunna anses vara prålig. Det är den enda färgfläcken jag har att fokusera
på. Mina egna kläder är borta, jag kommer inte ihåg hur du tog av dem men
det måste ha varit när jag sov. 

Första gången jag lutade mig fram för att kyssa dig kändes det som det ska
vara. Som det står i alla kärleksromaner, från Jane Austen till
Harlequinromantik, det var som att kärlek hade fått vingar och fladdrade
omkring som en fjäril i min mage. Dina läppar var mjuka och försiktiga. Jag
drog mig undan och du suckade lätt och mötte min blick. Dina ögon var djupa
och skiftade i olika färger. Grönblå med en guldbrun ram längst inne vid
den kolsvarta iris. Det gör de antagligen fortfarande. Trots att jag kämpar
emot får du mitt hjärta att stämma ut i kärleksförklaringar varje gång jag
hör dina steg i korridoren utanför. Jag trycker ner impulsen att ropa efter
dig. Dina ögonlock öppnades och stängdes lika mjukt som satinvingar. Jag
var förlorad. 

Det var som att hjärtat inte tillhörde mig längre trots att det var jag
som burit omkring på det i hela mitt trettioåttaåriga liv. Ingen annan,
bara jag själv. Hjärtat kändes konstigt i bröstkorgen, som att det inte
hörde hemma där längre. Om hjärtat var det som skulle fått vingar är jag
säker på att jag inte hade haft det kvar. Det hade fladdrat iväg på sina
mjuka vingar och flytt från min kropp för att komma närmare din.
Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak – är orden som står på
planschen. Likt en inspirationsaffisch jag skrattat många gånger åt när
någon kollega skickat dem på arbetsmailen. Skrattet fastnar i halsen på mig
den här gången. Jag vill skratta, åt den bisarra situationen, men rösten
håller inte ens för det.
Det känns när du är nära mig. Trots din mörka sida. Det hände när vi
kysstes. Även med ögonbindel på. Jag kan inte förklara det, men den
sällsynta och vänliga känslan spred sig inuti mig, genom alla organ och ut
i fingerspetsarna. Hur skulle jag kunna låta bli att älska dig när du är så
underbar? Hur skulle jag kunna låta bli att älska dig när dina händer när
de rörde vid mig var mjuka och försiktiga? När dina kyssar var varma och
ömsinta? Det var du som sa det först;
”När jag är med dig påminns jag om fjärilar.”

Jag nynnar lätt på sången du sjöng för mig. Det är det enda som kan
underhålla mig för stunden. Det och planschen på väggen. Du brukade sjunga
en sång om fjärilar. Inte en ledsen sång, eller ens en olycklig sådan, den
var glad. ”Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak. Kärlek är
en flerfärgad känsla och fladdrar som silkesvingar. Kärlek får oss att
känna oss underliga inombords. Det fladdrar som mjuka vingar i flykten.
Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak.” Texten gick inte ihop
och du påstod att du hittat på melodin själv, antagligen texten också. Det
var din kärlekssång till mig. 

Mina sinnen är fokuserade på dig. Jag hör ditt skratt, som tidigare lyste
upp min värld likt solsken. Jag ser dig framför mig. Varje dag kändes som
en vårdag, en vårdag när jag blev nykär. Varje dag med dig var jag nykär.
Jag var bara lycklig när du fanns vid min sida. Du gjorde mig beroende av
dig och jag tillät det. Vår delade kärlek var dyrbar, så dyrbar och
sällsynt. Jag var en lilja och du letade upp mig. Min fjäril. Du påstod
alltid att det var tvärtom, men jag vet bättre nu. 

När du kommer närmare orkar jag inte röra mig. Det märks att du inte
förstår varför, att du är beredd på att jag ska vilja fly, skrika, slåss.
Fjärilar försöker alltid fly, men ändå finns det människor som nålar fast
dem i en kudde för sin höga nöjes skull. Jag vet inte om det är din plan
för mig men jag kan inte kämpa. För när man krossar en människas hjärta
krossar man även dess kropp och mitt hjärta är krossat. Jag håller med
planschen. Kärlek är som en fjäril, en en sällsynt och vänlig sak, men även
ömtålig och bräcklig. Din ömtålighet och bräcklighet fick mig att bli
ömtålig och bräcklig och nu kan jag inte kämpa längre. Var det din plan
redan från början, min fjäril? Kan fjärilar vara onda? Jag borde veta
svaret men kan inte förmå mig att tänka så. 

Kärlek är som en fjäril
En sällsynt och vänlig sak.

Andra bidrag i tävlingen är denna roliga video och denna fina ukuleleversion av en av mina favoriter 9 to 5.

Har jag tur kommer jag kunna krydda min Stockholmsresa med Dolly Parton också. Jag håller tummarna 😀

Tags: , , , , , ,

0 Comments Leave yours

2 Trackbacks