När idoler faller

Jag har ett par kärleksaffärer med kändisar ska erkännas. Att affärerna mest finns i mitt huvudet och under eventuella drömsekvenser på nätterna tycker jag inte är så viktigt. Det är ändå kändisar. De där man ser upp till och vill vara som och eventuellt som man också vill rulla omkring i höet med. Men ibland så gör de en besviken.

En av dess kärleksaffärer har jag haft med skådespelerskan Sara Rue. Första gången så såg jag henne i serien Popular. En serie som jag inte ens idag kan fatta producerades av Disney med tanke på att de tar upp alla ämnen som man idag inte skulle drömma om att ta upp i en Hannah Montana-film. Homosexualitet, mobbning, mindervärdeskomplex, fattigdom, könsbyte, relationer, graviditet, kärlek över åldersgränser osv osv. I den här serien finns en tjej som heter Carmen. Hon är överviktig och vill helst av allt bli en Cheerleader. Givetvis blir hon utsatt för trakasserier eftersom någon som är överviktig kan såklart inte hoppa omkring med en pompom i handen trots att hon är superduktig att dansa.

Trots allt detta lär Carmen oss att det är insidan som räknas, att man ska följa sina drömmar oavsett och att även överviktiga tjejer får killar. Med risk för spoilers kan jag också meddela att hon blir en cheerleader. Som ung överviktig tjej är det lätt att förstå att man såg upp till Carmen. Hon var girlpower på en helt ny nivå.

Några år senare såg jag Sara Rue i en annan serie; Less than perfect. Även här spelade hon en tjej som sågs som mindre värd av omgivningen för sin övervikt men som var en äkta powergirl. Jag blev kär i henne. Såsom envanlig kändisförälskelse brukar se ut. Ska jag vara riktit ärlig vill jag inte ens använda ordet överviktig på henne eftersom jag inte ser det, jag ser en vacker kvinna med former. Fast jag vet att världen tyvärr har andra ideal än så.

Ikväll när jag googlade på henne (hamnade och såg på ett avsnitt av Popular igen och kom för mig att se vad hon pysslat med de senaste åren) och fick upp detta klipp. Det är inte långt, kika på det så fortsätter jag efter.

Har du sett på klippet?

Jag har sett på det och det gjorde mig genuint ledsen. En vacker kvinna har bantat sig ”smal” så att hon ser ut som vilken annan smal kvinna som helst och som dessutom har förlorat all sin snygghet och allt jag kan fråga mig själv är: Varför?

I ett annat klipp så säger hon att hon inte var glad, att hon hela tiden såg sig själv som tjock och att hon inte mådde bra med sig själv. Nu mår hon dock bra för hon har gått ner massa i vikt. Jag blir ledsen på tre nivåer.

För det första blir jag ledsen för henne. Att hon inte kunde se själv hur otroligt vacker hon var. För det andra blir jag ledsen för de unga flickorna som ser henne på reklamen och tror att det är så de måste se ut för att må bra och bli accepterade. För det tredje blir jag ledsen för att samhället vi lever i föder oss dessa onödiga lögner tills de blir sanning.

När idoler faller… vad ska man göra då?

Tags: , , , , ,

3 Comments Leave yours

  1. När idolen faller får man göra det idolen gjorde själv. Bli den man önskade att den andra var. Det var så jag gjorde när det inte fanns mulliga modebloggar och jag desperat sökte efter en förebild. Fick för mig att bli en själv i stället. It worked.

  2. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man gör… Klara har helt klart en poäng, men mer än så? Jag vet inte…

  3. Nu är ju klippet å andra sidan reklam för bantningsföretaget Jenny Craig också, så klart att det är hurtigt och ”OMG övervikt suger”.

    Dawn French (Vicar of Dibley) var ett TT på Twitter i går här i Storbritannien för att hon har gått ner ungefär lika mycket (4 st, så ca 25.4 kg) på X antal månader. Hon är fortfarande överviktig, och frågan är väl om hon någonsin skulle bli pinnsmal (tror jag inte). Hon var å andra sidan morbidly obese, så att hon har lyckats gå ner en massa lär vara bättre för hennes hälsa, särskilt som hon säger att hon lagt om kosten och äter sallad istället för pommes frites. 🙂