Kultur

Piratpartiet hotas av Rättighetsalliansen

Det tar ett tag för hjärnan att registrera när någon ringer upp en när man ligger och sover och säger att det partiet man är engagerad inom kanske kommer dras inför rätta om en vecka. Jag kan lova att min hjärna inte riktigt hunnit ikapp ännu, trots att det nu gått ett par timmar sedan dess.

Rättighetsalliansen (f.d Antipiratbyrån) skickade imorse ett brev till Piratpartiet och Partistyrelsen (och för att svara på den eventuella frågan så fick inte jag mailet personligen, vilket också är anledningen till att jag inte visste något när jag fick samtalet senare på förmiddagen) där de talar om att Piratpartiet har till den 26:e februari på sig att sluta leverera internet till The Pirate Bay. Pressmeddelandet skickades ut tidigare i eftermiddag kring detta från Piratpartiets håll.

Jag vidhåller som pressmeddelandet säger att det inte är olagligt att leverera internet till någon. Det Piratpartiet gör när de levererar internet är inte annorlunda än det som Bredbandsbolaget, Banhof, ComHem eller någon annan leverantör gör när de ger internet till sina kunder (med skillnaden att PP gör det hela utan att ta betalt). Det är inte olagligt. Givetvis så vill de här personerna att det ska var det och de använder hot för att få som de vill.

Det jag tror är extra viktigt i det här läget att komma ihåg är att känslor kommer att triggas inom hela vår organisation. Det är viktigt att komma ihåg att vi kämpar tillsammans och att det är personers liv vi håller i våra händer inte bara organisationens. Jag påstår mig inte veta vad som kommer att hända, men vad som än händer så hoppas jag att vi kommer ta hand om varandra och respektera varandras känslor och åsikter. Oavsett detta så måste vi se till att detta inte får ske i det tysta. Oavsett vad som händer måste vi få upp detta på agendan. Oavsett vad som händer kommer de inte vinna om vi inte låter dem.

Så vad kan en enskild individ göra för att hjälpa till? Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Skriv lokala insändare. Många underskattar detta men det vi vill är att se till så att så många som möjligt vet om att detta håller på att hända. Lokala media når ibland ut till fler personer är de rikstäckande så skriv insändare, debattartiklar osv. De behöver inte vara långa heller. Bara tala om för andra hur du tycker. Det är viktigt i alla lägen och speciellt viktigt när man slåss för något man tror på.
Ordna demonstrationer runt om i landet. Dra dit familj, släkt och vänner. Prata med alla du möter om detta. Som pirat har jag insett att det är så många som inte vet vad som pågår att bara ett vänligt samtal över fikabordet på jobbet kan öppna mångas ögon.
Ordna en piratfika och diskutera frågan tillsammans med gamla och eventuella nya medlemmar.

Främst av allt: Ta hand om varandra. Vi sitter i samma båt och vi vill samma saker. Kom ihåg det.
För om vi kommer ihåg det kommer de aldrig vinna.

7

The Hunger Games – En recension

Detta inlägg kommer innehålla spoilers, men jag varnar för dem när de kommer…. och är du rädd för att läsa det minsta lilla ur filmen ska du nog låta bli att läsa detta alls.

Jag har nyss kommit hem efter att ha varit på smygpremiären av Hungerspelen här i Sundsvall. Innan jag kommer till hur filmen var vill jag bara passa på och säga hur mycket jag stör mig på folk att de fnissar när det är de mest känslosamma scenerna i filmen. Om du är ett känslosamt vrak som inte kan se seriösa saker utan att förvandlas till en fjortis, för gud förbjude om du kände något när Katniss säger adjö till sin lillasyster, kanske du ska stanna hemma istället för att störa oss andra som vill känna känslor. Så nu har jag gnällt på det.

Filmen då. Jo, filmen är helt okey….. nä jag kan inte lura er, den är helt fantastisk! Det finns några saker jag kan störa mig på i den men som helhet, absolut en av de bästa adaptionerna av en bok någonsin. Eller faktiskt den bästa. Jag hade nästan förväntat mig att jag skulle kunna säga att filmen var bättre än boken (då jag stör mig så mycket på Katniss perspektivet i boken så jag vet inte var jag ska ta vägen) men de kompletterar varandra. Boken är ett medium och filmen är ett annat. Vi får se in i den här världen och se vad som händer ur två helt skilda perspektiv. Båda lika fantastiska. Och jag ska erkänna att jag ser båda som canon.

De har nästan inte gjort om något från boken i filmen heller (tagit bort en del givetvis, men inte ändrat så mycket). Det märks genom det tydligt att Collins har fått vara med i processen genom hela filmen. Faktum är att de gjort om så få scener från hur de är i böckerna att man börjar störa sig på små saker som skiljer sig. Det de mest har gjort är att lägga till förklarande scener genom att två kommentatorer pratar om det som händer i spelen och förklarar för oss som biopublik på samma sätt som att de förklarade för oss om vi satt och tittade på spelen själva. Det är brilljant. Att väva in förklarande nya scener så att vi får se en annan värld fast samma händelser och vad som leder upp till dessa händelser.

Peeta, Katniss och Gale...

Det är också en sådan film där man utan problem kan se filmen utan att ha läst boken. Givetvis kommer man inte känna igen alla personer (man kommer inte förstå vilka Katniss ”göra i ordning henne för Cinna”-personer är och vilka de sminkade, rödklädda tjänarna är som inte pratar är exempelvis), men å andra sidan är det inte sådan som stör när man inte läst boken.

En sak som förvånade mig när jag sett klart på filmen var att jag inte märkte musiken. Jag älskar musiken till filmen, men jag lade inte märke till en enda ton när jag såg på filmen. Klart det var en massa musik men det passade så bra att det fanns inte ett ögonblick av filmen som inte kändes äkta.

Jag kan varmt rekommendera denna film till alla, de som läst boken och de som inte gjort det. Det är inte ens så mycket våld som jag tänkte mig så jag förstår faktiskt inte 15-års gränsen. Klart att det finns våld, men det visas inte så mycket, faktum är att jag tror det är värre att läsa boken. Scenen vid ymnighetshornet är väl det enda jag skulle klassa som ”våldsammare” än i boken och det är inte med mycket.

Den får FEM av fem möjliga. Jag vill se den igen. Typ nu.

 

From here on there be spoilers. Be warned!

Effie Trinket tycker om slåtterdagen.

Så vad tyckte jag som filmen mer exakt…. jag tar det i rubriker så blir det lättare att skriva tror jag. Min hjärna snurrar av intryck.

Överraskningar för oss som läst boken:

Peeta gråter när han sitter i bilen bort från Distrikt 12. Det rev ut hjärtat på mig när jag såg den scenen. Eftersom boken fokuserar så mycket på Katniss, och hon vägrar fokusera på Peeta i början, så man får inte veta så mycket om hur han reagerar. Fantastisk scen, speciellt då Effie samtidigt sitter och säger att de kommer få se så mycket fantastiskt och de två bara tänker att de ska dö.

Peeta springer bort från Ymnighetshornet i början! Här har de ändrat lite i scenen då Katniss inte ska stå och tveka jättelänge innan hon springer till ryggsäcken och medan hon tvekar ser hon Peeta springa iväg. I boken så vet hon inte vad som händer med Peeta efter att han skakat på huvudet åt henne. Antingen så var det inte tänkt att han skulle springa därifrån i boken men eftersom man ville att biopubliken inte skulle fatta att han var med i karriäristgänget så fick han springa istället. I vilket fall så kommer det lite som en överraskning och jag gillar det samtidigt.

Haymitch bestämmer sig för att hjälpa Katniss när han ser hur hon kämpar med sitt brända ben. Jag har alltid antagit att han bestämt tillsammans med Peeta att rädda Katniss. Här får vi se att han inte skärper sig förrän han inser att hon faktiskt kämpar för sitt liv och han… får jag en känsla av, bestämmer sig för att han vågar lita på att hon kommer överleva. Jag kan bara tänka mig hur hemskt det är att se två från ens distrikt dö, år efter år efter år. Att våga lita på Katniss där i det läget måste vara tufft, men som sagt jag har antagit att han gjorde det innan spelen började.

Haymitch

Haymitch är den som får dem att ändra reglerna. När distrikten blir oroliga så säger Haymitch till Seneca att han måste ge folket något att hejja på istället för att ge dem något att kämpa för. Då ändras reglerna så att två spelare, som kommer från samma distrikt, kan vinna. Go Haymitch!

Thresh död. I boken så antar man att Thresh dör genom ett slagsmål med Cato. I filmen hör man muttarna. Igen har de ändrat scenen en del och komprimerat den ordentligt, samt att det är Katniss och Peeta som blir jagade ur skogen av muttarna. Cato syns inte till från början alls. Jag hade här hoppats på en episk fightscen mellan Thresh och Cato ska erkännas, men då han blev dödad av muttar är jag rätt glad att jag slapp se det.

Catos tal. På ymnighetshornet så får visar de en sida av Cato man helt enkelt inte ser i böckerna. Att han egentligen bara vill göra sitt distrikt stolt och smärtan i ögonen när han insett att han är dödsdömd är inte att leka med. Även karriärister kämpar för något. Det är så lätt att man glömmer att de är från distrikten de också… det här är barn som växer upp till att lära sig döda samtidigt som deras president säger att det är så de ska göra. Inte undra på att de är lite som de är.

Seneca Cranes död. Nu fick man inte se honom dö men scenen där han blir inlås in ett rum med de dödliga bären är fantastisk. Helt genial. Och sååå mycket Snow så det finns inte. Det skriker Snow. ”Döda dig själv på de bär som du inte kunde hantera när de var på arenan… ät dina misstag!” Jag rös när jag såg den scenen och faktiskt, på något konstigt sätt blev jag ledsen över det. Han är spelledare och grym som fasen men samtidigt får jag sympati för honom. Han är mycket dummare än Snow och det är hans fall.

Ymnighetshornets design! Väldigt coolt men inte alls vad jag föreställt mig.

Jag vet att en del kommer tycka ”men det är filmen, inte boken, alltså är det bara såsom det är i filmen, betyder inte att det är så”, men som jag sa innan. Jag ser filmen i mångt och mycket som lika mycket canon som boken så jag väljer att se detta som hur det faktiskt hände. Ja, även om de ändrat en del andra scener.

Någon mer än jag som stör sig på att de inte kunde döpa alla tributes ens till filmen?

Saker som de faktiskt har ändrat och som jag märkte:

Katniss får härmskrikebroschen och ger den till Prim. Detta stör mig inte det minsta. Jag saknar Madge, för jag gillade henne skarpt som karaktär, men jag förstår att man väljer att lämna henne utanför filmen. Prim ger den tillbaka till Katniss när hon ska iväg till huvudstaden. Sedan ska jag erkänna att de spelat ner rollen av härmskrikan en aning. Kanske sparar de den till nästa film? Fast samtidigt så är det klart att de har med broschen en del så det kanske bara är jag som tycker att de borde förklarat tydligare vad en härmskrika faktiskt är.

Katniss får tag på bågen och pilarna & Katniss träffar Rue. I boken så springer Katniss därifrån, är medvetslös i flera timmar och går sedan tillbaka för att hämta dem. Det är då Peeta kommer dit, skriker åt henne att springa därifrån och man får se hur han vänder sig om mot Cato. I filmen kommer Peeta direkt dit och skriker åt henne att springa, som att han inte blev skadad av målbålsgetingarna alls. Det var lite störande. Han blev också stucken. Här kan man dock igen förstå varför de gjorde så eftersom det var en scen de kunde kapa bort och det skulle ändå behålla det som hände i stort. Det leder fram till scenen där Katniss vaknar upp med blad över armarna och på halsen och det visar sig att det är Rue som har vårdat henne i två dygn när hon varit medvetslös. Jag har inga problem med att de ändrat de här scenerna (mer än att Peeta också borde blivit stucken) eftersom jag gillar idén av att Rue hjälpte Katniss överleva. Det gör också Rue till ännu mer lik Prim på sätt och vis även om man inte får se något av Prims läkekunskaper i filmen.

Rue dör-scenen. För det första så har de ändrat att Katniss faktiskt hinner fram till Rue och skär loss henne från nätet innan pojken kastar spjutet mot Rue. För det andra så kastar han spjutet. För det tredje så kastar han spjutet mot Katniss som ”duckar undan” och skjuter honom. För det fjärde skjuter hon honom i magen istället för halsen. För det femte så blir inte Rue genomborrad av spjutet utan drar ut det själv innan hon faller till marken. Jag har inget som helst problem med att Katniss nästan hinner rädda Rue i den här scenen, det som stör mig är hur ”lite” både pojken och Rue blir träffade. Att dö knall fall av en pil till magen känns inte helt realistiskt och att Rue skulle ha dött så snabbt över ett sår som knappt ens blödde känns inte heller det. Är man genomborrad av ett spjut eller fått en pil till halsen, ja då förstår man att man inte har många sekunder till att leva.

Distrikt 11 ser Katniss på TV-skärmarna efter att Rue dött.

Distrikt 11 är de som börjar revolten. Istället för att det är Distrikt 8 (som är mitt distrikt varpå jag blev lite putt för man är ju lite stolt att komma från revoltörernas distrikt 😉 ) som gör revolt får man se Distrikt 11 efter Rues död förstöra saker och hur frihetsvakterna kommer och slår ner dem. Skrämmande hur lik den scenen är med liknande scener man kan se på nyheterna under demonstrationer.

Cato & muttarna. Som jag sa innan så är det Katniss och Peeta som jagas av muttarna mot ymnighetshornet och det verkar som att Cato redan är där. Något de inte märker förrän han hoppar på dem och anfaller. Här tycker jag om bokens scen bättre. I filmen sker det i nästan totalt mörker så man ser inte muttarna alls bra och de är mer som stora kraftiga hundar än som de muttar som är i boken. De går inte på två ben och man kan inte se ögonen. Alla tre ska klättra upp på ymnighetshornet för att överleva och inte bry sig om att döda varandra en stund. Däremot har de kastat in ett litet tal med Cato som kommer få hans fanbase att öka och de som redan gillade honom kommer få sina hjärtan att dunka lite extra. När Cato sedan dör har de tagit bort en massa tid, vilket är förståeligt. Det är kanske inte det trevligaste att ha med att han ligger och lider i flera timmar innan Katniss skjuter honom (här har jag alltid undrat hur så många muttar inte river honom i stycken så att han faktiskt dör på en gång). Kanske är det därför de lagt in talet också, för att Katniss ska ha barmhärtighet för honom mycket tidigare.

 

Några saker jag faktiskt på riktigt stör mig på:

Hanteringen av kamerorna under slagsscenerna. Det är hand-kamera-läge som gäller så det är snabba klipp, skakiga scener och jättesvårt att faktiskt se vad som händer. Jag förstår att det antagligen är för att man vill skapa känslan av att man är där i stridens hetta, men jag bara stör mig på det.

Fantastiska, underbara, snygga Peeta Mellark <3

Katniss säger aldrig till Peeta att hon inte älskar honom. Även om jag hatar den scenen i boken, då hon uppenbart älskar Peeta egentligen och för att hon krossar hans hjärta, så saknas den. Kanske kommer den i nästa film i början, så att denna film fick ”sluta lyckligt”, men jag saknar den ändå här. Istället ser vi en bekymmrad Snow i sista scenen. Klassisk cliffhanger if I ever seen one.

Sedan finns det några saker som jag kan tycka är lite trist såsom att de dragit ner på Cinnas roll rejält, likaså Effies roll (i boken tycker man ju om henne på ett konstigt sätt men i filmen är hon mest bara störande) och några andra saker som de ändrade, men jag stör mig inte så mycket på det eftersom det är sådant man måste göra för att få till en film som inte är 12 timmar lång (även om jag skulle ha överlevt att se 9,5 timme till av filmen).

 

Saker som fick mig att gråta:

Jag gråter väldigt sällan när jag ser på film på bio. Därför är jag förvånad att den här filmen fick mig att gråta tre gånger. Inte böla kanske, men ändå fälla ett par tårar.

När Katniss säger adjö till Prim i början, efter slåttern, är en otroligt känsloladdad scen som fick mig att få fuktiga ögon. Det var en scen jag grät till och förklarar nog varför jag inte kunde hålla mig från att fälla några tårar när Peeta började gråta i bilen.

Jag förlåter dem för konstigheterna i Rue dör-scenen eftersom den är så känsloladdad och fin. När Katniss sjunger för Rue och vi får se hur allt blir ljust som att vi är Rue… och sen hur Katniss bryter ihop och gråter… wow. Den fick mig att gråta utan tvekan. Älskar den scenen och när hon dekorerar hennes kropp med blommorna… som sagt, det är den finaste scenen i boken och den finaste i filmen.

Grottscenen mellan Peeta och Katniss fick mig också att få fuktiga ögon. Den är fin och antagligen krossar den mitt hjärta så mycket eftersom jag vet att Peeta älskar Katniss så mycket medan hon bara spelar med… </3

 

Det bästa med filmen:

Skådespelarna! Varenda en av dem är fantastisk och brilljant och jag älskar dem. Jennifer är underbar som Katniss. Hon får mig att gilla Katniss, vilket är bra gjort med tanke på hur mycket jag stör mig på henne i böckerna. Josh som Peeta är också underbar. Cinna är klockren. Haymitch är hysteriskt bra, Effie är också lika bra som alla andra, Cato, Clova, Glimmer, Marvel, Rue, Thresh, Prim, Gale, Snow, Seneca… oh I could go on, men det ska jag inte. Helt enkelt är alla underbara men främst, den jag tycker förtjänar pris för sin insats är Jennifer som Katniss. Scenen där hon står med Cinna och hon fysiskt skakar innan hon ska in på arenan är så känslofylld att jag tappade andan.

 

Cinna och Katniss, precis innan hon ska in på arenan.

 

Jag skulle säkert kunna fortsätta babbla på om filmen ett tag till men då jag skrivit 4 sidor i openoffice och det är ganska sent ska jag sluta där. Jag kan säkert återkomma till filmen om det är så att jag kommer på mer.

 

Det enda jag vill säga mer är; Gå och se filmen.

 

off

Hur man använder sociala media som PR-maskin

Det är ofta jag känner att filmbolag inte förstår vad sociala media är för något. Som att de lever i en bubbla utan att öppna sig för att det kan finnas andra sätt att marknadsföra sig än att sätta upp stora affischer på stan och visa trailers på TV. Därför känner jag att jag skulle vilja uppmärksamma hur Lionsgate har marknadsfört filmen Hungerspelen (The Hunger Games).

Filmer idag baserat till stor del på böcker (för om boken var bra måste filmen bli bra också, right?) och så även Hungerspelen. Den handlar om framtida Amerika som är uppdelade i tolv distrikt och en huvudstad. Panem, som världen heter, är en diktatur. Distrikten jobbar åt huvudstaden där de ”fria och rika” människorna lever i total överflöd medan distriktens invånare övervakas och kontrolleras och de har knappt mat för dagen.

Varje år ordnar huvudstaden ett Hungerspel som går ut på att två ungdomar, en flicka och en pojke, lottas från varje distrikt att medverka där de sedan ska slåss till bara en överlevande finns kvar. Detta direktsänds in i minsta detalj och varje deltagare har en spårsändare i armen för att man ska kunna följa dem var de än är inne på arenan. Anledningen: Det är huvudstadens sätt att underhålla sina fria medborgare och krossa motståndet i distrikten. Katniss Everdeen, flickan som frivilligt anmäler sig för att rädda sin yngre syster som blev utlottad, är bokens huvudkaraktär som man får följa in i arenan.

Jag skulle kunna prata mycket mer om handlingen och likheterna med Battle Royal (en film som jag tycker är fantastisk), men eftersom det är fokus på sociala media här får jag återkomma till de sakerna när jag sett filmen.

Istället för att skygga undan från sociala media förstod Lionsgate någonstans att de som kommer och ser på filmen kommer främst vara ungdomar. Eftersom boken (konstigt nog med tanke på ganska väl beskrivna våldsscener) klassas som ungdomslitteratur. Var befinner sig ungdomarna? På internet.

Personligen så läste jag boken och tyckte den var väldigt bra och såg såklart fram emot filmen. Sen kom Lionsgate och fångade mig i sitt nät och lade in nådastöten likt Finnick med sin treudd (Hungerspelsreferens ftw!). Jag såg att man kunde anmäla sig på Facebook och få se vilket distrikt man tillhörde och vad man skulle ha jobbat som om man kom från det distriktet. Lite likt att bli sorterad i Harry Potter bara det att distrikten är ett rent lotteri och man svarar inte på några frågor alls. Jag hamnade i Distrikt 8, de som har hand om Panems textilier. Syr kläder, designar och ser till så att huvudstadens invånare kan klä sig i diverse ”konstiga” outfits.

Eftersom jag gick med i Facebook-gruppen för att få ett sådant märke fick jag information om deras hemsida (som är mycket snyggt utformad och med länkar man kan tycka är spännande), sedan har varje distrikt en egen sida på Facebook där man kan läsa om nyheter. Samtidigt har de ett youtube-konto där de lägger upp små klipp från filmen. Trailers också men främst små korta klipp på mellan 30 sekunder till 1 minut från filmen. Lite då och då. Man vet inte när nästa grej kommer. Snabbt hittar man även till en extra hemsida (det finns en del sådana) som är utformad som en mode-tidning där de har lagt upp olika modetävlingar såsom ”Designa Peetas outfit” eller ”Gör en makeup inspirerad av ditt distrikt”. De lägger även upp saker som skickas in av fans som kommer in och man kan kommentera på hemsidan.

Det är en sak som jag fastnar för direkt. Om bolagen som använder sociala media förstår att det inte är en TV-apparat där de pratar och vi lyssnar utan att man som intresserad vill kunna vara med och skapa och prata med varandra. Lionsgate (eller den fantastiska PR-avdelningen som de måste ha anlitat) förstår sig verkligen på det. Hemsidorna är snygga, man hittar dem lätt, man kan dela information genom twitter, facebook, google+ osv direkt från deras hemsidor. Och allt är gratis att tillgå. Senast för någon dag sedan lanserades ännu en ny hemsida där man kan följa med på en tour i ”The Capitol”.

Genom att jag känner mig som en del av världen, med mitt distriktnummer och alla fina hemsidor som jag kan leta upp och läsa om världen. Jag kan bidra om jag vill, jag kan prata med andra fans och jag kan dela information om filmen enkelt. Fast det var en speciell sak som gjorde att jag ville skriva det här inlägget. Helt plötsligt ser jag i mitt flöde på Facebook att om en viss bild av spelledaren för de 74:e Hungerspelen, delades över 7000 gånger, skulle de lägga upp en till TV-spot som de heter, ett sådant kort klipp från filmen. Det tog någon timme så var det klart. De hade då lyckats få fans att dela bilden så att de kunde lägga upp ett klipp som de antagligen ändå skulle lägga upp och fansen var glada över att få göra det och hade kanske delat bilden i alla fall. Sedan kanske någon delade bilden ytterligare osv. En flodvåg av gratis reklam genom att förstå sociala media. Redan när författarinnan till boken fick skriva manus till filmen, ja redan där gjorde de helt rätt. Det lugnar fans till att känna att de vågar lita på att filmen ska vara trogen boken innan de ens sett den.

Anledningen till att jag blir så fascinerad är just för att jag inte sett detta förut. Inte ens inför Harry Potter, Twilight, nya säsongen av Game of Thrones osv, filmer och serier som också är i samma position att ha fans som främst befinner sig på nätet, har de lyckats plockat upp så många bra PR-manövrar från sociala media som Lionsgate genom Hungerspelen har. De kanske lärde sig när Twilight floppade lite.

Bara det faktum att jag noterat detta och väljer att skriva om det ger extra PR. Givetvis kan man argumentera för att det är manipulativt att använda sina fans på det sättet eller att man som fan då ska känna sig lurad på något vis. Det känner jag inte alls. Är jag ett fan av något som kommer jag att vara glad åt all PR jag kan ge till det jag gillar. För mig är det en form av länkkärlek.

Det finns några små missar de ändå gör. Som att många videoklipp som de lägger upp på youtube inte går att visa någon annanstans än i USA. Då lägger någon upp klippet efter några sekunder på en annan kanal och så kan man ändå se på det. De missar en stor del av sin publik genom att tvinga iväg dem någon annanstans. De har även varit ganska dåliga på att sätta skådisarna i centrum. Många fans tycker om att få information och intervjuer från skådespelarna som ska spela deras favoritkaraktärer. Hur kul hade det inte varit att ha Josh intervjuad som Peeta inför hungerspelen (givetvis utan att avslöja för mycket om själva filmen) eller Jennifer som Katniss? Eller dem som de själva hade också varit kul att se. Detta finns dock mer av på The Capitol Tour-sidan. Men med tanke på hur marginalt det är jämfört med hur man kan kritisera andra filmers marknadsföring är det inget jag tänker haka upp mig på.

Sociala media handlar om att få deltaga, att få känna sig som en del av den värld man nu vill känna sig en del av i en liten stund, och det lyckas Lionsgate otroligt bra med. När jag ska gå och se på filmen ikväll på smygpremiären så känner jag mig som en del av Panem där jag ska gå och hejja på Katniss och Peeta när de ska tävla i de hemska Hungerspelen. Grattis Lionsgate, ni har verkligen lyckats.

”The World Will Be Watching”

 

 

off

Dolly, here I come!

Dolly på Globen! (snabbt photoshoppad av yours truly)

Just nu sitter jag på ett tåg som är påväg till vår fina huvudstad. Anledningen? Jag VANN Anna Trobergs Dolly Parton-tävling (name-dropping ftw!) med mina bidrag och ska alltså befinna mig i Globen om ett par timmar! Att säga att jag blev glad över vinsten skulle vara att underdriva. Mitt hjärta satt i halsgropen och när jag läste på Annas blogg att jag vunnit skuttade jag omkring i lägenheten ett tag.  Senast jag gjorde det var när jag först kom in som beta-testare i Pottermore och sedan när jag faktiskt fick logga in på sidan. Det kommer bli ett blogginlägg eftersom, borde redan skrivit om det.

Det lönade sig tydligen att skicka in två bidrag också, vilket känns lite kul med tanke på att jag egentligen hade ännu fler idéer som jag vill producera. En idé jag hade var att virka hunden i Me and Little Andy (Dollys absolut sorgligaste låtar) men det fanns det inte tid med. De andra bidragen var också fina, jag gillade faktiskt speciellt videon som också fick pris så det tyckte jag var välförtjänt.

I Stockholm kommer jag försöka träffa en massa mysigt folk så om du vet med dig att du är mysigt folk så hör av dig vettja, med reservation för att jag inte har så många icke-uppbokade stunder kvar. Jag ska dessutom gå på sista träffen med utbildningsnätverket jag är med i genom mitt utbildningsengagemang inom Ung Pirat. Förhoppningsvis kommer vi i UP igång med utbildningsverksamheten snart också vilket påminner mig om att jag borde skriva projektbeskrivningar till Piratpartiets utbildningsverksamhet. Inte nog med det ska jag fixa dagordning till partistyrelsens septembermöte i helgen. Men givetvis kommer det inte ske idag för idag ska jag såklart fokusera på Dolly. Därför går mediaspelaren på datorn på högvarv med Dolly Parton-låtar i hörlurarna.

När jag tänkte igenom mina vänner och vem som skulle vilja gå med mig var valet ganska enkelt med tanke på att Karro och jag har ungefär samma musiksmak plus att jag hela tiden bjuds på fantastiskt god mat och lika goda drinkar varje gång jag är i Stockholm. Och ej att förglömma roligt sällskap! Det har inte varit en enda gång gästvänligheten har varit annat än på topp så det var verkligen dags att bjuda igen. Dolly Parton i Globen känns som som ett utmärkt tillfälle.

Jag har massvis med förväntningar, men jag tror att jag mest vill att hon sjunger några av sina äldre låtar eftersom de är de jag älskar mest av alla. Hennes nyare är bra (vad med Dolly är inte bra liksom?) men 9 to 5 och liknande har en speciell plats i mitt hjärta. Anna säger att hon har svårt att bestämma vad hon ska ha på sig, det problemet har inte jag. Klänningen jag fick av Klara, lite babydoll 50-tals inspirerad, svart med vita små prickar är det enda rätta.

Dolly, here I come!

off

Leffelini <3 Dolly = Sant... igen?

Jadå, nog kan det inte vara för mycket kärlek för Dolly här i världen. Bara för att Anna utökade Deadline och för att jag frågade innan och visste att det var okey att skicka in fler bidrag än den jag redan skickat in och för att denna idé flöt omkring i min hjärna och det faktum att jag hade några minuter över såhär… ja för att göra en lång historia kort så läser jag upp ”I will always love you” i diktform. Håll till godo 🙂

Dolly Parton – I will always love you – Uppläst av Leffelini

off

Leffe <3 Dolly = Sant

Bild på omslaget till den LP-skiva jag rockade till som liten!

Anna Troberg har gått ut med att hon har tävling om ett par Dolly Parton-biljetter som hon har över. Det går ut på att man ska göra en ”egen version” av en Dolly Parton-låt och man får göra detta precis hur man vill. Sann till min egen anda att vara ute i sista minuten så är jag verkligen ute i sista minuten när jag skickar in mitt bidrag till tävlingen.

När jag var liten så brukade jag mima till pappas LP-skiva med Dolly och min favorit var utan tvekan 9 to 5. Det var engelska såklart så jag hade ingen aning om vad jag sjöng för något men jag bara visste att det var bra (på samma sätt som att ABBA-skivan och Kikki Danielsson-skivan också gick på högvarv under samma period). Det är få artister man blir så kär i när man är liten och behåller kärleken till när man blir vuxen, men Dolly är en av dessa.

Det jag gillar med Dollys låtar är att de får mig att må bra. Så, udda som jag är, ville jag ta en av hennes finaste och gladaste låtar och göra det lite mörk och mystisk. Ni får avgöra själv om jag lyckades eller inte. Resultatet blev en kort novell baserad på låten ”Love is like a butterfly”;

Fjärilar

Fotstegen hörs utanför dörren. Musklerna värker efter en natts sömn på det
grådaskiga stengolvet. Jag vill skrika trots att jag redan vet hur lönlöst
det är, men rösten är svag. Jag orkar inte. Fotstegen klickar över golvet
utanför dörren. Påminner mig om att jag inte är ensam trots att jag inte
sett en annan människa på flera dagar. Inte ens ägaren till de där
fotstegen. Jag vet vem du är, men jag vet inte vad du vill. Jag kan inte
hindra dig. 

Första gången vi träffades fick jag syn på dig på andra sidan gatan.
Blond, smal och strålande vacker med ett leende som kunde lysa upp hela
världen. Det lyste upp mitt hjärta. Utan att tänka hade jag gått fram till
dig, räckt över mitt visitkort och bett dig att ringa mig om det var så att
du hade några lediga timmar över för någon som mig. Du ringde redan samma
dag.

Väggarna är kala runt omkring mig sånär som på en plansch med en ensam
gulröd fjäril. Den är vacker och präktig utan att för den sakens skulle
kunna anses vara prålig. Det är den enda färgfläcken jag har att fokusera
på. Mina egna kläder är borta, jag kommer inte ihåg hur du tog av dem men
det måste ha varit när jag sov. 

Första gången jag lutade mig fram för att kyssa dig kändes det som det ska
vara. Som det står i alla kärleksromaner, från Jane Austen till
Harlequinromantik, det var som att kärlek hade fått vingar och fladdrade
omkring som en fjäril i min mage. Dina läppar var mjuka och försiktiga. Jag
drog mig undan och du suckade lätt och mötte min blick. Dina ögon var djupa
och skiftade i olika färger. Grönblå med en guldbrun ram längst inne vid
den kolsvarta iris. Det gör de antagligen fortfarande. Trots att jag kämpar
emot får du mitt hjärta att stämma ut i kärleksförklaringar varje gång jag
hör dina steg i korridoren utanför. Jag trycker ner impulsen att ropa efter
dig. Dina ögonlock öppnades och stängdes lika mjukt som satinvingar. Jag
var förlorad. 

Det var som att hjärtat inte tillhörde mig längre trots att det var jag
som burit omkring på det i hela mitt trettioåttaåriga liv. Ingen annan,
bara jag själv. Hjärtat kändes konstigt i bröstkorgen, som att det inte
hörde hemma där längre. Om hjärtat var det som skulle fått vingar är jag
säker på att jag inte hade haft det kvar. Det hade fladdrat iväg på sina
mjuka vingar och flytt från min kropp för att komma närmare din.
Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak – är orden som står på
planschen. Likt en inspirationsaffisch jag skrattat många gånger åt när
någon kollega skickat dem på arbetsmailen. Skrattet fastnar i halsen på mig
den här gången. Jag vill skratta, åt den bisarra situationen, men rösten
håller inte ens för det.
Det känns när du är nära mig. Trots din mörka sida. Det hände när vi
kysstes. Även med ögonbindel på. Jag kan inte förklara det, men den
sällsynta och vänliga känslan spred sig inuti mig, genom alla organ och ut
i fingerspetsarna. Hur skulle jag kunna låta bli att älska dig när du är så
underbar? Hur skulle jag kunna låta bli att älska dig när dina händer när
de rörde vid mig var mjuka och försiktiga? När dina kyssar var varma och
ömsinta? Det var du som sa det först;
”När jag är med dig påminns jag om fjärilar.”

Jag nynnar lätt på sången du sjöng för mig. Det är det enda som kan
underhålla mig för stunden. Det och planschen på väggen. Du brukade sjunga
en sång om fjärilar. Inte en ledsen sång, eller ens en olycklig sådan, den
var glad. ”Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak. Kärlek är
en flerfärgad känsla och fladdrar som silkesvingar. Kärlek får oss att
känna oss underliga inombords. Det fladdrar som mjuka vingar i flykten.
Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak.” Texten gick inte ihop
och du påstod att du hittat på melodin själv, antagligen texten också. Det
var din kärlekssång till mig. 

Mina sinnen är fokuserade på dig. Jag hör ditt skratt, som tidigare lyste
upp min värld likt solsken. Jag ser dig framför mig. Varje dag kändes som
en vårdag, en vårdag när jag blev nykär. Varje dag med dig var jag nykär.
Jag var bara lycklig när du fanns vid min sida. Du gjorde mig beroende av
dig och jag tillät det. Vår delade kärlek var dyrbar, så dyrbar och
sällsynt. Jag var en lilja och du letade upp mig. Min fjäril. Du påstod
alltid att det var tvärtom, men jag vet bättre nu. 

När du kommer närmare orkar jag inte röra mig. Det märks att du inte
förstår varför, att du är beredd på att jag ska vilja fly, skrika, slåss.
Fjärilar försöker alltid fly, men ändå finns det människor som nålar fast
dem i en kudde för sin höga nöjes skull. Jag vet inte om det är din plan
för mig men jag kan inte kämpa. För när man krossar en människas hjärta
krossar man även dess kropp och mitt hjärta är krossat. Jag håller med
planschen. Kärlek är som en fjäril, en en sällsynt och vänlig sak, men även
ömtålig och bräcklig. Din ömtålighet och bräcklighet fick mig att bli
ömtålig och bräcklig och nu kan jag inte kämpa längre. Var det din plan
redan från början, min fjäril? Kan fjärilar vara onda? Jag borde veta
svaret men kan inte förmå mig att tänka så. 

Kärlek är som en fjäril
En sällsynt och vänlig sak.

Andra bidrag i tävlingen är denna roliga video och denna fina ukuleleversion av en av mina favoriter 9 to 5.

Har jag tur kommer jag kunna krydda min Stockholmsresa med Dolly Parton också. Jag håller tummarna 😀

2