Pedagogik

Fångvaktare eller lärare, sak samma.

”Tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Smaka på de orden en stund. En lärare som tvingas kliva in mellan elever som bråkar ska alltså vara beredd på att eleverna kan ge sig på läraren. Det konstaterar Gällivare tingsrätt i en dom. Eleven blev fälld för misshandel men läraren får inget skadestånd. Så det har konstaterats att eleven har misshandlat läraren och dömts för det men läraren borde alltså ha varit beredd på det… 

Det som gör mig mest upprörd över att läsa en sådan (även om artikeln konstaterar att exempelvis Göta hovrätt ser det som ”ett olycksfall i ämbetet”) är synen på lärare. Igår florerade en insändare från ÖP över nätet där man valt att satiriskt söka efter nya lärare genom att skriva om de dåliga förhållanden som faktiskt finns som lärare. Jag kommer ihåg att jag speciellt läste just raderna ”Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering, gärna i mellan­östern. En vaktutbildning eller tjänstgöring inom ordningspolisen är att före­dra.” och fnyste lite lätt åt hur galet det lät. Med den nya domen låter det inte alls lika galet längre.

Lärare ska ses som ordningsvakter. De ska jaga eleverna i korridorerna, trycka in dem i klassrummet och sen vakta dem. Beredd på när eleverna kanske ger sig på dem om de måste bryta upp ett bråk. Ska vi ge lärarna varsin batong, skottsäker väst och elpistol när vi ändå håller på?

Synen på att läraren är till för att övervaka eleverna kan jag inte finna mig i. Jag utbildar mig inte till att bli ordningsvakt. Jag vill utveckla, lära och skapa tillsammans med mina elever, inte vara rädd för min egen säkerhet. För rädsla kan göra så mycket med en som person. Att vara rädd för eleverna är det värsta som kan hända en lärare. När lärarna inte längre tänker på hur de ska lägga upp nästa lektion utan hur de ska skydda sig utifall något skulle hända. När lärare ser på sina elever som samhället ser på terrorister. Alla är skyldiga eftersom de skulle kunna vara brottslingar. Att vara elev blir att vara eventuell brottsling och eftersom alla måste gå i skolan…

Jag är dessutom övertygad om att genom att skapa en sådan hård attityd hos lärarna kommer skapa en lika hård attityd hos eleverna vilket kommer leda till att det blir mer våld i skolan. Givetvis hoppas jag att det inte blir så, jag hoppas att Göta hovrätt har rätt att det bara ska ses som ett misstag, men samtidigt ser jag ett mycket hårdare samhälle växa fram och det gör mig ledsen. Vi måste övervaka alla för någon kanske gör ett brott någonstans. Skyldig till motsatsen bevisats är en devis som används oftare än oskyldig till motsatsen bevisas. Vi ska behandla eleverna som fångar och lärare är deras fångvårdare.

Skolpolitiken utgår mycket från eleverna, vilket inte är fel, men nu måste skolpolitik börja utgå ifrån läraren också. Om så för att genom att utgå från läraren lika mycket som eleverna så kommer det ge eleverna bra lärare. Lärare idag får låga löner, måste jobba mest hela dagarna och bränner ut sig på löpande band. Många som utbildar sig till lärare väljer andra yrken när de väl kommer ut i arbetslivet. Vilket inte är så konstigt när man läser artikeln om domen från Gällivare tingsrätt.

3

Vi måste tänka på barnen!

SvDs ledarsida skriver Johan Ingerö om fruktstunden. Dess vara eller inte vara verkar vara en het skolfråga. Jag personligen hade inte hört om det innan, mer än att jag tror att vi hade det på dagis. Har inte haft det under resten av min skolgång dock. Sedan blir det inte så mycket fruktstunder när man undervisar gymnasielever eftersom de gärna går iväg och köper hamburgare/pizza/godis istället för att äta lunch eller för att komplettera skollunchen.

Nu är det inte fruktstunden i sig som jag reagerar på eftersom om det är nyttigt med frukt eller inte tvistar de lärde om känns det som. Jag har läst nutritionslära, har läst GI-böcker och diverse annat på temat kost och hälsa. Någon som hört talas om scardejsmetoden (vet inte hur det stavas men den uttalades så)? Den höll jag på med på mellanstadiet. Jag har även testat allt från extrem och lätt LCHF och att räkna kcal. Att inte träna alls och att träna massor. Så är det något jag vet är det att kroppen reagerar olika på olika saker och att det finns ingen direkt mall för hur vi ska äta. Det som gäller för mig kanske inte gäller för dig helt enkelt.

I kommentarerna på ledaren finner jag direkt kommentarer i stil med;

…fritt för vuxna att hålla sig till men barnen behöver riktig mat…

Det är här jag blir fundersam. För det är lätt att säga att vuxna får stoppa i sig vad de vill men barnen… Men hur vet vi vad som är bra för barnen? Varför skulle inte deras kroppar, likt vuxnas, vara individuella och därför behöva olika saker?

Ateister brukar säga till mig som kristen att de inte kan med att kristna vill pracka på sin tro på dem. Är det något jag märkt med många som håller en viss diet (om det så är att räkna kcal, att inte äta kolhydrater eller att inte äta fett) så tycker de att hela världen gör FEL om de inte gör samma sak. De tycker också om att tala om det för allt och alla. Detta gäller speciellt för de som nyss har upptäckt en sådan ”diet”.  Är vi verkligen så insnöade i det vi tycker är bra för oss även måste vara bra för våra barn?

Dessutom, det viktigaste av allt, är att jag tror att vår egen totalt fanatiska fokus på mat och motion skapar ideal för våra barn som de inte behöver tänka på. Jag växte upp i ett matfixerat hem och det ledde till att jag kände mig tjock utan att jag var det vilket ledde till att jag tröståt en massa. Det ledde till att jag blev tjock. En självuppfyllande profetia. Det har tagit mig många år av dåligt självförtroende och självspäkning innan jag insåg att det är okey att se ut precis hur man vill. Det är bara så onödigt att låta hela vår unga generation gå igenom samma sak bara för att vi vuxna har problem kring förståelsen att alla människor är olika och vi reagerar på mat och motion olika. Även våra barn.

1

Varför skulle sociala medier vara så farligt?

Jag fick den här länken av en kompis nyss och blev faktiskt så pass upprörd att jag kände att jag måste skriva av mig innan jag exploderar. Därför är den här bloggposten skriven i affekt vilket kan vara värt att tänka på.

Nyheten går ut på att det har dykt upp en lag (i Missouri USA) att lärare och elever inte får lägga till varandra på sociala media där man kan chatta privat/skicka privata meddelanden till och från varandra. Det inkluderar alltså Facebook, twitter, msn, irc och alla andra sociala chattverktyg du kan tänka dig.

En diskussion dök upp om detta på irc i en kanal jag är med i där en annan av mina vänner, som också är lärarstudent, sa att en av hennes lärare varit nästintill rabiat när det gällde att läxa upp sina lärarstudenter om att de inte fick adda eleverna på Facebook.

Jag kanske är dum som inte förstår att lärare tydligen i större utsträckning än de flesta andra yrkesgrupperna här i världen vill förföra och ha sex med små oskyldiga barn. Jag kanske också är dum som inte förstår varför en lag skulle hjälpa emot de här personerna som nu faktiskt vill förföra och ha sex med oskyldiga barn. Det kanske till och med så att jag är dum som inte fattar varför sociala media är så farliga.

Eleverna lever sina liv på internet idag. Det är så det är. Oavsett om vi vill det eller inte. Det är dessutom helt skilda liv. En del sitter och spelar WoW och andra interagerande dataspel, en del sitter på sportforum och diskuterar med andra sportfans i världen, en del bloggar om sina liv, en del slår upp allt de kan om hästar och ridning medan andra tycker det roligaste som finns är att textrollspela. Det finns de eleverna som gör allt det och de som gör en del av det och det finns definitivt mycket mer man kan göra på internet än det lilla jag listade här.

Jag kommer fortfarande ihåg en av de bästa sakerna en av mina mentorer sa till mig;

Kom alltid ihåg att för dig är din lektion centrum, du har förberett den, tänkt ut den, planerat och du har förväntningar och farhågor. För dig är lektionen en viktig del av din dag. Dina elever har kanske mobbats på rasten, bråkat med sin kompis, är otroligt lyckligt kär, oroar sig för att komma hem till föräldrarna med ett IG osv. För dem är din lektion bara en liten del i deras liv. Eleverna ser inte lektioner och skola som jobb, skolan är en del av livet.

Så om skolan är en del av livet och om internet är en del av livet, verkar det otroligt korkat att dela upp de sakerna. Jag menar inte att lärare och elever måste ha varandra som vänner på Facebook eller följa varandra på twitter. Det jag menar är att varje person ska ha valmöjligheten.

Jag personligen ser inget problem med det. Varför ska jag vara rädd för mina elever att de får se det jag skriver? Varför ska de vara rädda för mig? Jag förstår det inte. Nu skulle jag heller inte självmant adda en av mina elever på Facebook men jag skulle inte neka om eleven addade mig.

Sociala media är något nytt alltså är det läskigt. Men saken är den att ska vi förbjuda elever och lärare att umgås med varandra på nätet varför låter vi dem då umgås i köttvärlden? Det är väl lika farligt det i så fall?

1

Lärarupproret är antågande

Efter att jag gått ut Komvux hade jag betygspoängen 18,1 poäng. Jag hade kunnat komma in på praktiskt taget allt. Förutom psykolog vilket var anledningen till att jag ens läste på Komvux för att höja betygen till 20,0 poäng, men istället brakade jag in i en metaforisk vägg, blev sjukskriven två månader och insåg att jag fick glömma den drömmen.

Då visste jag inte att jag skulle hitta en ny dröm, en starkare sådan till och med. Jag insåg att jag ville bli lärare. Sagt och gjort jag tog mitt pick och pack och drog till Linköpings Universitet. Det var inte svårt att komma in på utbildningen för min del (jag har för mig att intagningen låg mellan 12-16 poäng beroende på vilken inriktning man sökte in på).

Idag läser jag på Aftonbladet att det pågår ett Läraruppror. Det hade jag faktiskt inte någon aning om, men jag är inte den som är den. Ett uppror man kan hoppa på såhär en tisdags förmiddag tackar inte jag nej till.

De skriver om att läraryrkets status är på tok för lågt, att lärarnas löner är på tok för låga och att vi måste göra något åt detta. Det verkar dessutom som att det är många lärare som gärna vill protestera.  Jag kan inte annat än att hålla med.

I mitt andra år på lärarprogrammet här i Linköping blev jag något som heter ”överfadder” på Lärarprogrammets nollning. De faddrarna stöttar och hjälper faddrarna som har hand om Nollan. Vi har ca 120 faddrar på vår nollning varje år så det behövs. Vi satt en kväll och delade upp nollegrupperna. Det man letar efter är en spridning i ålder, kön och inriktning man har valt så att grupperna blir så varierade som det går att göra dem. Det är en konfidentiell lista som man får svära tystnadsplikt på att få hantera (typ). Grejjen var den att på dessa papper fanns även poängen man har. Poängen jag vill komma fram till är att när vi kom till en person med snitt på 18-20 så kom alltid frågan upp ”Varför vill den här personen bli lärare?” och alla skrattade till lite och tyckte att det var ju konstigt… om man är så duktig varför vill man bli lärare?

Jag minns också en lärare på gymnasiet som fick frågan lite sturskt av en elev som ville vara kaxig varför han egentligen var lärare (underförstått om han nu var så dålig på det) och istället för att bli arg eller kaxig tillbaka så muttrade han bara ”Ja, inte var det för lönen i alla fall.” och gick därifrån. Fler lärare genom min skolgång har påpekat att det knappast är för lönen de arbetar. Jag fick såklart uppfattningen om att det inte var helt lätt att försörja sig som lärare.

Ändå står jag här nu, och ska ta lärarexamen till hösten (efter studier i 6 år och tillhörande studieskulder). Vad hände egentligen? För mig handlar det mer om själva statusen på en lärares arbete än det handlar om lönen… tyvärr lever vi i ett samhälle där status ofta mäts i hur mycket pengar man har. Attityden jag ofta får från människor i min omgivning är att lärare kan vem som helst vara, man behöver ingen utbildning till det för att vara duktig på det och chockerande nog har man mer förtroende för outbildade lärare än för de som gått utbildningen.

Vi som lärare måste bli mycket bättre på att visa att vi behövs, att utbildningen faktiskt ger oss verktyg på vägen och en mognad in i rollen som är nyttig samt att vi kräver att det läggs fokus på våran utbildning för att den ska bli så bra som den kan bli. Det är även viktigt att vi blir bättre på att sätta tryck på politikerna att anamma den moderna skolan, där eleverna får chans att utveckla sitt kritiska tänkande och sin kunskap. Jag hakar med glädje på detta uppror.

Jag ska dessutom visa det genom att gå i Piratpartiets demonstrationståg i Linköping den 1:a maj.  Låter det konstigt? Inte alls. Piratpartiet står för Integritet, Kultur och Kunskap där kunskap för mig står för att värna om skolan och utveckla den i rätt riktning. Lärarna är otroligt viktiga i den skolan som kunskapsförmedlare och mentorer. Samling är Stora Torget 13.00.

4

Läraren är en fiende?

Under seminariet igår i pedagogiskt arbete på Lärarprogrammet så sades det en sak som fick mig att börja fundera. Vi satt i helklass och reflekterade över ledarrollen genom en gammal hederlig metod dvs. en mindmap.

En i min klass påpekar att det kan vara svårt att vara lärare ibland eftersom eleverna ser läraren som en fiende. Det spelar ingen roll hur läraren är eller vad läraren gör utan man är en fiende eftersom man är lärare.

Nu erkänner jag direkt att det är min tolkning av det hon sa, så hon kanske inte menade riktigt såhär,  men eftersom jag har mött attityden förut så är det väl värt att fundera över. Många höll genast med. Elever ser läraren som en fiende, även om givetvis inte alla klasser är på det sättet. Det kändes som att alla i klassen varit med om det förutom jag.

Jag kanske är naiv och oerfaren helt enkelt, men jag har aldrig varit med om en klass som sett mig som fiende eftersom jag är lärare. Missförstå mig rätt, jag har varit med om mobbing, fusk, gråtande elever, elever som inte kan sitta still, elever som ifrågasätter allt jag gör m.m. Det har jag varit med om. Men gör det mig till en fiende i deras ögon om det är så att de ifrågasätter varför de ska lära sig något? Är jag en fiende om de kallar mig för idiot och sedan fuskar på sin inlämningsuppgift? Är jag deras fiende om de mobbar varandra trots att jag står bredvid och säger åt dem att sluta?

Som sagt, kanske är det naivt av mig, men jag ser det inte så. Min upplevelse är att det ligger mycket i påståendet att det man projicerar på andra är också vad de kommer förmedla tillbaka. Tror jag att eleverna ser mig som sin fiende så är det inte svårt att tolka alla deras gärningar på det sättet.

Det ska erkännas att förr i tiden så fanns det en respekt i läraryrket som inte finns kvar idag. Läraren, på många platser, sågs som en auktoritet och något att se upp till och främst; Behandla med respekt bara på grund av dess yrke. Det spelade ingen roll vad lärare gjorde eller hur de var. De fick respekt ändå.

Är det verkligen så svart och vitt? Att antingen så får vi respekt oavsett vad vi gör eller så är vi fienden oavsett vad vi gör? Jag tror inte det. Jag tror att vi skapar det svarta och vita. En mentor sa till mig en gång att en av de viktigaste sakerna att komma ihåg är att för eleven är inte just min lektion bara en lektion, den är en del av elevens liv. Jag har planerat min lektion, jag har tänkt ut den och utför den och känner mig nöjd sedan. Det är alltså något jag aktivt tänker på. För eleven är det bara en lektion i raden av alla lektioner. Jag är bara en lärare i raden av alla lärare.

Det känns som att de lärare som ser sina elever som fiender, inte bara skapar en sådan känsla i klassrummet, men även för att vara helt ärlig, tar sig själva på lite för stort allvar. Eleverna har nog att fundera kring (pojkvänner/flickvänner, betyg, vänner, sin familj, att komma i tid till träningen, att hinna göra läxorna innan något bra tv-program startar osv.) utan att behöva bry sig värst mycket om sin lärare. Det är klart att man vill, för precis varenda elev,  vara den där fantastiska läraren som alla kommer komma ihåg, men det tror jag att få lyckas med även om jag tycker det ska vara alla lärares ambition att vara den läraren.

När jag går in i ett klassrum ser jag mina elever som mina elever. Jag ser dem som intelligenta, ambitiösa, omtänksamma, duktiga och resonerande individer. Hittills har det fungerat eftersom jag inte en gång har upplevt att jag är deras fiende. Även om jag upplevt att de hellre vill vara någon annanstans än i mitt klassrum, men det kan jag inte hålla emot dem när jag ibland vill vara någon annanstans också.

6