Skönhet & Hälsa

När idoler faller

Jag har ett par kärleksaffärer med kändisar ska erkännas. Att affärerna mest finns i mitt huvudet och under eventuella drömsekvenser på nätterna tycker jag inte är så viktigt. Det är ändå kändisar. De där man ser upp till och vill vara som och eventuellt som man också vill rulla omkring i höet med. Men ibland så gör de en besviken.

En av dess kärleksaffärer har jag haft med skådespelerskan Sara Rue. Första gången så såg jag henne i serien Popular. En serie som jag inte ens idag kan fatta producerades av Disney med tanke på att de tar upp alla ämnen som man idag inte skulle drömma om att ta upp i en Hannah Montana-film. Homosexualitet, mobbning, mindervärdeskomplex, fattigdom, könsbyte, relationer, graviditet, kärlek över åldersgränser osv osv. I den här serien finns en tjej som heter Carmen. Hon är överviktig och vill helst av allt bli en Cheerleader. Givetvis blir hon utsatt för trakasserier eftersom någon som är överviktig kan såklart inte hoppa omkring med en pompom i handen trots att hon är superduktig att dansa.

Trots allt detta lär Carmen oss att det är insidan som räknas, att man ska följa sina drömmar oavsett och att även överviktiga tjejer får killar. Med risk för spoilers kan jag också meddela att hon blir en cheerleader. Som ung överviktig tjej är det lätt att förstå att man såg upp till Carmen. Hon var girlpower på en helt ny nivå.

Några år senare såg jag Sara Rue i en annan serie; Less than perfect. Även här spelade hon en tjej som sågs som mindre värd av omgivningen för sin övervikt men som var en äkta powergirl. Jag blev kär i henne. Såsom envanlig kändisförälskelse brukar se ut. Ska jag vara riktit ärlig vill jag inte ens använda ordet överviktig på henne eftersom jag inte ser det, jag ser en vacker kvinna med former. Fast jag vet att världen tyvärr har andra ideal än så.

Ikväll när jag googlade på henne (hamnade och såg på ett avsnitt av Popular igen och kom för mig att se vad hon pysslat med de senaste åren) och fick upp detta klipp. Det är inte långt, kika på det så fortsätter jag efter.

Har du sett på klippet?

Jag har sett på det och det gjorde mig genuint ledsen. En vacker kvinna har bantat sig ”smal” så att hon ser ut som vilken annan smal kvinna som helst och som dessutom har förlorat all sin snygghet och allt jag kan fråga mig själv är: Varför?

I ett annat klipp så säger hon att hon inte var glad, att hon hela tiden såg sig själv som tjock och att hon inte mådde bra med sig själv. Nu mår hon dock bra för hon har gått ner massa i vikt. Jag blir ledsen på tre nivåer.

För det första blir jag ledsen för henne. Att hon inte kunde se själv hur otroligt vacker hon var. För det andra blir jag ledsen för de unga flickorna som ser henne på reklamen och tror att det är så de måste se ut för att må bra och bli accepterade. För det tredje blir jag ledsen för att samhället vi lever i föder oss dessa onödiga lögner tills de blir sanning.

När idoler faller… vad ska man göra då?

3

Vi måste tänka på barnen!

SvDs ledarsida skriver Johan Ingerö om fruktstunden. Dess vara eller inte vara verkar vara en het skolfråga. Jag personligen hade inte hört om det innan, mer än att jag tror att vi hade det på dagis. Har inte haft det under resten av min skolgång dock. Sedan blir det inte så mycket fruktstunder när man undervisar gymnasielever eftersom de gärna går iväg och köper hamburgare/pizza/godis istället för att äta lunch eller för att komplettera skollunchen.

Nu är det inte fruktstunden i sig som jag reagerar på eftersom om det är nyttigt med frukt eller inte tvistar de lärde om känns det som. Jag har läst nutritionslära, har läst GI-böcker och diverse annat på temat kost och hälsa. Någon som hört talas om scardejsmetoden (vet inte hur det stavas men den uttalades så)? Den höll jag på med på mellanstadiet. Jag har även testat allt från extrem och lätt LCHF och att räkna kcal. Att inte träna alls och att träna massor. Så är det något jag vet är det att kroppen reagerar olika på olika saker och att det finns ingen direkt mall för hur vi ska äta. Det som gäller för mig kanske inte gäller för dig helt enkelt.

I kommentarerna på ledaren finner jag direkt kommentarer i stil med;

…fritt för vuxna att hålla sig till men barnen behöver riktig mat…

Det är här jag blir fundersam. För det är lätt att säga att vuxna får stoppa i sig vad de vill men barnen… Men hur vet vi vad som är bra för barnen? Varför skulle inte deras kroppar, likt vuxnas, vara individuella och därför behöva olika saker?

Ateister brukar säga till mig som kristen att de inte kan med att kristna vill pracka på sin tro på dem. Är det något jag märkt med många som håller en viss diet (om det så är att räkna kcal, att inte äta kolhydrater eller att inte äta fett) så tycker de att hela världen gör FEL om de inte gör samma sak. De tycker också om att tala om det för allt och alla. Detta gäller speciellt för de som nyss har upptäckt en sådan ”diet”.  Är vi verkligen så insnöade i det vi tycker är bra för oss även måste vara bra för våra barn?

Dessutom, det viktigaste av allt, är att jag tror att vår egen totalt fanatiska fokus på mat och motion skapar ideal för våra barn som de inte behöver tänka på. Jag växte upp i ett matfixerat hem och det ledde till att jag kände mig tjock utan att jag var det vilket ledde till att jag tröståt en massa. Det ledde till att jag blev tjock. En självuppfyllande profetia. Det har tagit mig många år av dåligt självförtroende och självspäkning innan jag insåg att det är okey att se ut precis hur man vill. Det är bara så onödigt att låta hela vår unga generation gå igenom samma sak bara för att vi vuxna har problem kring förståelsen att alla människor är olika och vi reagerar på mat och motion olika. Även våra barn.

1

Snygghet har inte med fett att göra

Fantastiskt snygga Frenchie Davies

Vet ni vad jag avskyr mest med att gå ner i vikt? Det som stör mig allra mest. Det är när man säger att man gått ner några kilo och någon av ens vänner svarar något så korkat som ”Vad snygg du kommer bli”. Ska du kalla dig för min vän? På riktigt?

Det finns även de som inte är lika uppenbara utan som utbrister förvånat när de får syn på en att ”åh vad snygg du är!” Den är lite mer subtil, men säger ändå samma sak. ”Du är ful nu för att du är tjock.”

Nej, det är jag inte. Det är lite samma sak som när jag som tjock (jag -känner- mig inte tjock men vet att jag medicinskt är det) säger att jag tycker jag är snygg. Då får man de där blickarna. De där som säger mer än tusen ord. ”Hur kan du tycka det?”, ”Du skämtar eller hur?” och ”Va bra att du har självförtroende TROTS att du är tjock.”

När jag når min idealvikt kommer jag inte vara snyggare än jag är idag. Jag menar det. Saker kommer vara lättare att göra, jag kommer kunna ha mycket snyggare kläder (seriöst, så mycket snyggt finns det inte i min storlek utan det är att leta efter en nål i en höstack) osv, men jag kommer inte vara snyggare. När jag gick ner 25 kilo för två år sedan kände jag mig varken snyggare eller fulare än jag gjorde innan.

Självförtroende handlar inte om hur man ser ut, för det finns alltid någon som kan hitta något de kan påpeka att de tycker är fult, utan om att vara säker på sig själv. Varför är det då okey att skratta åt tjocka människor? Höhö, titta han är tjock, höhö. Varför? Är det osäkerhet igen eller är det bara så socialt acceptabelt att håna människor pga vikt att vi inte ens tänker på att vi gör det?

För nog har vi alla sagt någon gång i våra liv; ”Åh så fin hon är trots att hon är tjock.” utan att tänka oss för?

3