Kvällsmänniskor göra sig icke besvär…

Att arbeta är fint i vårt samhälle. Visst är det fint att ha pengar, men så fint som det är att ha gjort sig förtjänt av dem kommer man nog inte i närheten. Antagligen är det därför som förslag som basinkomst känns främmande för många. Ska man inte behöva arbeta för pengarna? Vad är det för galna idéer? Snart berättar ni väl att man ska få ta del av kultur utan att tvingas betala för den?! Har man hört på maken.

Nu tänker jag inte grotta in mig på basinkomst (även om jag gillar det) utan det här med att det är så fint att arbeta. Inte nog med att det är fint det är också fint att påpeka det. Man ska tycka om att arbeta, mycket och länge. Att tycka att arbetet man gör är kul är inte ett måste, bara man jobbar mycket. Jag har tyvärr inga bra svar på varför vi har det så djupt rotat i oss. Att skylla på historiska rötter kan man såklart göra men det går inte så bra. Kanske om man stannar på jordbrukssamhället och slutar gå bakåt därifrån för i jakt och samlarsamhällena jobbade man bara ett par timmar om dagen och resten var vilotid. Barnen togs hand om kollektivt vilket gav mycket tid till vila även för kvinnorna. Om de tyckte om arbetet går dock inte att svara på.

Inte nog med att allt detta så är det dessutom olika fint att göra saker på olika tidpunkter på dagen. Det är av någon anledning finare att göra saker tidigt på morgonen än att göra det sent på kvällen. Som exempel;
”Jag klev upp klockan fem på morgonen och gick ut och tränade.”
”Jag dammsög hela lägenheten klockan åtta och var då färdig till klockan tio.”
Visst låter det bra? Jag tycker definitivt det. Till och med är det så att det imponerar mig. Ofrivilligt må sägas men ändå.

Skulle någon däremot säga:
”Jag tränade en timme klockan tio på kvällen innan jag gick och lade mig.”
”Jag dammsög hela lägenheten klockan nio på kvällen och var då färdig till klockan tio.”
Det är fortfarande så att jag blir lite imponerad, men jag blir inte lika imponerad. Varför blir jag inte det? Varför är det finare att göra saker tidigt på morgonen? Är det inte till och med så att om man ”väntar” med att göra saker tills på kvällen är man lite lat? Jag fattar det ärligt talat inte. Anledningen till att jag sitter och funderar på det är att nu har flera personer i min närhet pratat om det på kort tid och jag har fortfarande inget bra svar.

Kanske är det kvar i oss att om man arbetar på morgonen så får man mer gjort? Fast det kan inte stämma eftersom man får lika mycket gjort ändå. När man än tränar den där timmen spelar ingen roll för även om du kan kasta fram en länk om att man bränner mer kalorier på morgonen finns det studier som visar att man bränner fler på kvällen. Vi kan alltså inte vara säker. Kanske vi till och med hellre vill tro de studierna som säger att det är bättre att träna på morgonen just för att vi gärna ser det som finare? Kvällsmänniskor göra sig icke besväret kring att få folk imponerade…

Varför är det så fint att arbeta? Jag kan förstå att det är fint att skapa saker som man är stolt över, att göra saker med sin tid som gynnar andra och sig själv, att utforska nya spännande saker, att uppfinna nya spännande saker osv. Men främst, varför är det finare att göra saker vissa delar av dygnet och inte andra?

5

Ung Pirats Politiska Konferens

I onsdags var jag på Piratfika i Jönköping eftersom jag bott hos Klara Tovhult i två veckor och hjälpt till på Dreamhack. Det var en av de mer inspirerande piratmöten jag har varit på. För att det diskuterades politik, konkret faktisk politik. Det kom fram många spännande idéer på hur vi kan bredda vår skol- och rättspolitik. Det finns ett googledokument med sammanfattning på vad som kom fram på det mötet.

När man sitter i Partistyrelsen som sammankallande så blir det lätt att man fastnar i det interna dagordningar och protokoll, vilket också är viktigt men det jag insåg på mötet är att jag saknat att jobba aktivt med politik. Utbildningspolitik som fokus måste jag erkänna för det är min hjärtefråga.

Därför blir jag inspirerad av att befinna mig på den politiska konferensen där Ung Pirat ska diskutera hur vi kan bredda programmet och sen ”lobba” på Piratpartiet. Fokus är skolpolitik och rättspolitik. I mina ögon så är det förvisso ganska sant att de ska lobba på oss, det är rätt, men jag känner samtidigt att PP är väldigt öppna för det att det knappt behövs lobbas. Som Anna Troberg sa nyss ”UP suger, PP suger, tillsammans är vi bra.” Det gillar jag även om jag kanske inte skulle vara så drastisk som att säga att vi suger 😛

off

Favorit i repris: Familjen Piratpartiet

Jag har haft ett antal bloggar i mina dagar och ibland kikar jag på dem och inser att det finns vissa blogginlägg som jag gillar väldigt mycket som jag gärna lyfter upp på den här bloggen. Detta är ett sådant inlägg.

Bakgrunden är att det var precis mitt inne i Primärvalet som många av oss minns som en ytterst jobbig tid och jag hade faktiskt inte varit aktiv inom partiet så många månader även om jag blev medlem i april 2009. Allt kanske jag inte håller med om idag men jag tycker det mesta av det fortfarande är tänkvärt och läsvärt. Så här kommer favorit i repris:

Jag har egentligen inte velat blogga om konflikterna inom Piratpartiet eftersom jag inte vetat vad jag velat säga. Med tanke på att konflikterna verkar avlösa varandra och egentligen inte har något med varandra att göra så känns det som att det går djupare än själva konflikten. En del talar om att vi har skapat en konfliktkultur inom partiet. Jag är villig att hålla med.

Dock är det också ett faktum att de som står utanför den täta innersta gruppen personer som främst finns i en speciell skypekanal så märks konflikterna knappt av. Tess skriver att hon inte ens visste om att det fanns en konflikt innan hon fick ett mail från Rick Falkvinge där han förklarade att det fanns en. Då ska det nämnas att Tess också har skype samt debatterar i olika kanaler flitigt och är alltså inte den ”oaktive” medlemmen i partiet då hon dessutom kandiderar i vårt primärval.

Nu ska man inte hyckla med att det bråkas i andra kanaler också. Faktum är att det finns många konflikter lite överallt inom partiet. Detta är givetvis inte något dåligt. Alla arbetsplatser har konflikter.

Så slog det mig idag. Piratpartiet är inte en arbetsplats. Piratpartiet är en familj.

I arbetskanaler och i Off Topic-kanaler, det spelar ingen roll, Piratpartister känner varandra och reagerar på varandra som att vi är en familj. När mamma säger ifrån så gnäller ungarna, när lillasyster snor leksaksbilen så slår storebrodern till och när pappa behöver vila står ungarna utanför dörren och bankar om att de har mardrömmar.

Notera att jag inte lägger in någon som helst värdering i vilka som tar de olika rollerna, faktum är att jag tror vi alla är både mamma, pappa och barn ibland, kanske även kusin eller moster och farbror, eller morfar och farmor osv. Alla får plats i den dynamiken som skapar en familj.

Vi piratpartiser använder sociala medier på internet såsom IRC, Skype, olika bloggverktyg, facebook, twitter osv. Vi är dessutom tillgängliga 24/7 genom dessa. En intensiv seriös hetsig diskussion om organisationen inom PP kan dyka upp på en chatt klockan halv elva en fredagskväll (där både Falkvinge och Troberg är med i debatten) på samma sätt som att samma personer kan sitta i en annan chatt, samtidigt, och diskutera roliga länkar.

När man har ett jobb går man dit på morgonen och hem på kvällen. Det går att ha jour men oftast betyder det att man lägger en mobiltelefon på bordet och sedan svarar i den om någon ringer. Det betyder inte att man ringer chefen eller kollegan direkt när man kommer hem och sitter och småpratar med denne om det där blogginlägget man läste för en stund sedan. Om det är något man vill prata med den personen om tänker man oftast att man pratar om det på morgonfikat dagen därpå. Så bråttom är det faktiskt inte.

I Piratpartiet är det alltid bråttom eftersom alla finns online precis hela tiden. AFK (away from keyboard) börjar förlora sin mening då de flesta tar med sin sina datorer var de än går och gränserna för ledig tid, arbetstid och pirattid har helt suddats ut. De sociala medier som tillåter oss att umgås så pass nära tillåter oss även att visa våra svaga sidor.

Vem berättar för sin kollega att den blivit dumpad av flickvännen och man känner för att krypa under ett täcke och smått dö i en vecka? Vem berättar för chefen att man lider av en depression som gör att man inte kan bli sjukskriven men heller inte kan jobba till sin största kapacitet? Vem berättar i fikarummet att man är lite grinig idag för att man har PMS? (Jag inser att har man en nära relation med sina kollegor eller chef kan det hända men jag gissar mig till att det ändå inte är så vanligt). Sitter man verkligen och pratar om sex öppet med sina arbetskollegor? Det gör man på sociala medier med sina nära. Det gör vi inom Piratpartiet. Därför att vi inte bara är arbetskollegor, vi är en familj också.

När någon mår dåligt plockar vi upp den personen, när någon behöver stöd så stöttar vi och när vi behöver stöd själva söker vi naturligt tröst hos de vi mår bra hos.

Jag tror att detta leder till varför vi har ett konfliktklimat idag. Konfliktklimatet beror nämligen inte på att vi har konflikter. Konflikter finns det överallt i samhället. Däremot så har vi en konflikt på arbetsplatsen finns det ett andrum mellan jobb och fritid, har vi en konflikt på en arbetsplats kan inte den ursäktas bort med att ”jag mår pissigt, så lämna mig i fred.” eller liknande. Vi förväntas vara proffsiga. När vi går hem till partnern däremot då kan vi häva ut oss lite vad som helst för att få ut frustrationen. I Piratpartiet är vi både kollegor och familjemedlemmar. Vi är seriösa och vi är inte seriösa, vi är proffsiga och vi är vänner.

Hur kul är det då att få höra från sin vän eller syster att du gjort fel? Hur kul är det att bli uppringd av någon du tycker mycket om och få en utskällning? Hur inspirerande är det att den man ser upp till säger åt en att ens tankar inte har något värde? Samtidigt får de som kritiserar en smäll när de får höra att kritik inte uppskattas eller att de kritiserar fel. All kritik, om det så är kritik mot kritiken, tas på samma sätt som att det är ens familj som säger det. Man tar den helt enkelt personligt. Jag tror många uppfattar ett ”du har gjort fel” som ”du är fel” vilket inte alls är fallet.

Det leder till att vi inte bara blir sårade, vi blir defensiva lättare, skjuter ifrån oss och beter oss på samma sätt som när mamma skällde ut oss när vi var små. Vi sätter oss och tjurar eller gråter. Vi mår dåligt. När chefen skäller på oss kan vi gå hem och säga ”pucko” och så går man till jobbet nästa dag, när det är en diskussion på Skype går man aldrig hem. Man sitter där tills man däckar av utmattning och när man vaknar igen kan diskussionen återkomma. Det finns inga naturliga pauser och inga naturliga anderum.

Jag vill påpeka att jag inte ser detta som något fel. Att kunna söka tröst hos Piratpartiser, att kunna diskutera sex, att kunna må dåligt och lyfta upp varandra är en del av det jag tycker om kring det sociala nätet som det innebär att vara Piratpartist. På samma sätt som jag älskar att sitta i produktiva diskussioner kring valkampanjer och bloggbävningar. Anledningen till att jag lyfter detta är att jag tror det är något som är bra att vara medveten om. En del kommer inte alls känna igen sig i det jag skriver, en del kommer inte hålla med. Men jag hoppas att det är något att reflektera över.

Som jag ser det behöver vi själva komma på ett sätt att kunna utnyttja de sociala medier vi älskar och samtidigt inte få den destruktiva kulturkonflikt som vuxit fram senaste tiden. Det finns familjer som fungerar och älskar varandra trots konflikter och bråk. Låt oss bli en sådan familj.

2

Stoppa avvisningar till Syrien


Björn Beelzebjörn Nilsson har initierat ett upprop mot att skicka iväg flyktingar till Syrien. Jag skriver gärna på detta upprop och hoppas att fler gör detsamma.

“Sverige avvisar flyktingar till Syrien, trots det mycket allvarliga läget i landet. Detta är helt oacceptabelt. Europakonventionen förbjuder uttryckligen länder som undertecknat att avvisa människor som riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Detta har dessutom understrukits i flera domslut i Europadomstolen. Europakonventionen är inskriven i svensk lag.

Därför ska vi inte utvisa oppositionella, eller andra flyktingar, tillbaka till länder i krig eller intern konflikt. Ändå gör vi det ganska ofta av orsaker som mer har med internationell maktpolitik att göra, mindre med humanitära omsorger och respekt för svensk lag.

Arabvåren nådde Syrien mars i år och människor tog till gatorna i fredliga demonstrationer för att protestera mot Assad-regimen. Sedan dess uppskattar FN att över 3500 människor har dödats, däribland hundratals barn. Rapporter om fler dödsoffer tillkommer varje dag. Till regimens facit kan dessutom otaliga sårade och tiotusentals fängslade, hotade och torterade människor läggas. Regimen har bland annat särskilt riktat in sig på läkare som ger vård till skadade demonstranter.

Men antalet döda är troligen större. Det finns inget sätt att veta hur stort mörkertalet är, då oberoende journalister inte kan arbeta i Syrien. Men via internet kan vi se utsmugglade bilder på demonstrationståg som urskiljningslöst beskjuts av militären. Det framstår alltmer som att landet riskerar att kastas in i ett blodigt inbördeskrig.

Därför kräver vi att Sverige ska följa svensk och internationell lagstiftning enligt de åtaganden vi har gjort och har att rätta oss efter, och stoppar alla avvisningar till Syrien tills läget förbättrats.

Detta är inte först och främst en fråga om svensk invandringspolitik eller ett krav på att någon specifik form av uppehållstillstånd måste utfärdas för alla som kommer hit från Syrien. Det är en enkel uppmaning till regering och myndigheter att se till att rådande lagstiftning efterlevs.

Fler som skrivit under uppropet (utan särskild ordning): Emma Marie Andersson, Signe “Yamiko” Rocklin, Anne Kekki, Torbjörn Jerlerup, Frihetssmedjan, Calandrella, JP Andersson, Anna Troberg, Marcus Kylberg, Camilla Rågfors, Annarkia med många fler.

Vill du också säga ifrån? Läs mer på Google+ och Facebook. Nyheter från Syrien på svenska (twitter).

6

Bredda partiprogrammet eller vilken fot står du på?

Det krävs en viss typ av person att lägga sina politiska åsikter åt sidan. Som Pirat gör man det hela tiden. Alla har åsikter som inte täcks av partiprogrammet eftersom Piratpartiet som parti har sagt att vissa frågor är viktigare än alla andra. För mig handlade det som integritet, rättssäkerhet och demokrati. Utan de finns inte så många av de andra frågorna. Därför är jag villig att lägga mina övriga politiska åsikter åt sidan.

Antagligen är det därför som det är så svårt att veta på vilken fot man ska stå på när det gäller att bredda partiprogrammet. För visst vore det trevligt om fler av mina frågor ryms inom det partiet som jag kämpar för, men samtidigt är det läskigt att tänka att de frågor som vi breddar med kan vara sådant som jag inte håller med om.

För länge sen nu när jag inte var partipolitiskt engagerad sa min mormor till mig att det inte finns något parti man håller med till hundra procent och att det är så det är. Det man ska göra är att gå med i det partiet man håller med mest om och sen förändra de frågorna man inte håller med om inifrån. Hur sant det är för alla personer vet jag inte men för mig var det verkligen så. Jag hittade inget parti som jag ville stödja till 100%. Hade jag hittat ett parti som jag höll med för det mesta hade det nog känts okey. Nu letade jag inte så mycket när jag gick i gymnasiet eftersom det fanns så mycket annat att fokusera på.

Piratpartiet höll jag med till 100% när jag gick med. Alla frågorna på agendan kunde jag ställa mig bakom. Fullt medveten om att jag lade ifrån mig en stor del av mina hjärtefrågor när jag gick med. Jag tror det är därför det blir så läskigt att tänka på en breddning. För i normala fall skulle det inte göra något om partiet man var med i inte stämde helt, men när man är villig att lägga ifrån sig så pass mycket av sina åsikter blir det extra svårt att acceptera en åsikt inom partiprogrammet som man inte stödjer.

Visst har alla de frågorna som ligger dem så varm om hjärtat att man inte kan kompromissa bort dem. Utan det skulle jag säga att man saknar integritet så det är bra att ha. Jag tänker bara att jag ser väldigt ofta inom partiet att någon säger ”om vi börjar tycka X så tänker jag gå ur!” och det kommer från alla möjliga håll och kanter. Det kan vara en så liten grej som att någon piratpartist uttrycker något på en blogg så är andra pirater som inte håller med villiga att lämna partiet.

Kan det vara så enkelt att varje sak som går emot ens egen åsikt bara lite känns så stor eftersom det finns så många andra frågor man vill driva men inte känner att man kan driva? För det är ”sånt vi inte ska tycka om”? För att vi som piratpartister lägger så många åsikter på hyllan att vi inte vill kompromissa mer än så?

Personligen så håller jag med om att vi behöver bredda oss. Frågan är bara hur man gör det utan att mista många bra pirater längst vägen. En del skulle kanske säga att det gör inget att mista folk eftersom det kommer nya, och det stämmer såklart till en gräns. Problemet med det slit och släng-tänket är väl att en dag kommer man till en gräns själv där man måste överväga om man kan vara kvar eller inte och frågan är vad man gör i det läget.

Problematiken kring att bredda programmet ligger, för mig, inte bara i vilka frågor som vi ska ha med utan det är så mycket djupare än så. Jag ska försöka ta med mig det på styrelsemötet i helgen där en av frågorna är att diskutera det utkast till Principprogram 4.0 som sedan ska flera vändor till ut till medlemmarna innan det läggs upp på vårmötet 2012.

4

När idoler faller

Jag har ett par kärleksaffärer med kändisar ska erkännas. Att affärerna mest finns i mitt huvudet och under eventuella drömsekvenser på nätterna tycker jag inte är så viktigt. Det är ändå kändisar. De där man ser upp till och vill vara som och eventuellt som man också vill rulla omkring i höet med. Men ibland så gör de en besviken.

En av dess kärleksaffärer har jag haft med skådespelerskan Sara Rue. Första gången så såg jag henne i serien Popular. En serie som jag inte ens idag kan fatta producerades av Disney med tanke på att de tar upp alla ämnen som man idag inte skulle drömma om att ta upp i en Hannah Montana-film. Homosexualitet, mobbning, mindervärdeskomplex, fattigdom, könsbyte, relationer, graviditet, kärlek över åldersgränser osv osv. I den här serien finns en tjej som heter Carmen. Hon är överviktig och vill helst av allt bli en Cheerleader. Givetvis blir hon utsatt för trakasserier eftersom någon som är överviktig kan såklart inte hoppa omkring med en pompom i handen trots att hon är superduktig att dansa.

Trots allt detta lär Carmen oss att det är insidan som räknas, att man ska följa sina drömmar oavsett och att även överviktiga tjejer får killar. Med risk för spoilers kan jag också meddela att hon blir en cheerleader. Som ung överviktig tjej är det lätt att förstå att man såg upp till Carmen. Hon var girlpower på en helt ny nivå.

Några år senare såg jag Sara Rue i en annan serie; Less than perfect. Även här spelade hon en tjej som sågs som mindre värd av omgivningen för sin övervikt men som var en äkta powergirl. Jag blev kär i henne. Såsom envanlig kändisförälskelse brukar se ut. Ska jag vara riktit ärlig vill jag inte ens använda ordet överviktig på henne eftersom jag inte ser det, jag ser en vacker kvinna med former. Fast jag vet att världen tyvärr har andra ideal än så.

Ikväll när jag googlade på henne (hamnade och såg på ett avsnitt av Popular igen och kom för mig att se vad hon pysslat med de senaste åren) och fick upp detta klipp. Det är inte långt, kika på det så fortsätter jag efter.

Har du sett på klippet?

Jag har sett på det och det gjorde mig genuint ledsen. En vacker kvinna har bantat sig ”smal” så att hon ser ut som vilken annan smal kvinna som helst och som dessutom har förlorat all sin snygghet och allt jag kan fråga mig själv är: Varför?

I ett annat klipp så säger hon att hon inte var glad, att hon hela tiden såg sig själv som tjock och att hon inte mådde bra med sig själv. Nu mår hon dock bra för hon har gått ner massa i vikt. Jag blir ledsen på tre nivåer.

För det första blir jag ledsen för henne. Att hon inte kunde se själv hur otroligt vacker hon var. För det andra blir jag ledsen för de unga flickorna som ser henne på reklamen och tror att det är så de måste se ut för att må bra och bli accepterade. För det tredje blir jag ledsen för att samhället vi lever i föder oss dessa onödiga lögner tills de blir sanning.

När idoler faller… vad ska man göra då?

3

Vi måste tänka på barnen!

SvDs ledarsida skriver Johan Ingerö om fruktstunden. Dess vara eller inte vara verkar vara en het skolfråga. Jag personligen hade inte hört om det innan, mer än att jag tror att vi hade det på dagis. Har inte haft det under resten av min skolgång dock. Sedan blir det inte så mycket fruktstunder när man undervisar gymnasielever eftersom de gärna går iväg och köper hamburgare/pizza/godis istället för att äta lunch eller för att komplettera skollunchen.

Nu är det inte fruktstunden i sig som jag reagerar på eftersom om det är nyttigt med frukt eller inte tvistar de lärde om känns det som. Jag har läst nutritionslära, har läst GI-böcker och diverse annat på temat kost och hälsa. Någon som hört talas om scardejsmetoden (vet inte hur det stavas men den uttalades så)? Den höll jag på med på mellanstadiet. Jag har även testat allt från extrem och lätt LCHF och att räkna kcal. Att inte träna alls och att träna massor. Så är det något jag vet är det att kroppen reagerar olika på olika saker och att det finns ingen direkt mall för hur vi ska äta. Det som gäller för mig kanske inte gäller för dig helt enkelt.

I kommentarerna på ledaren finner jag direkt kommentarer i stil med;

…fritt för vuxna att hålla sig till men barnen behöver riktig mat…

Det är här jag blir fundersam. För det är lätt att säga att vuxna får stoppa i sig vad de vill men barnen… Men hur vet vi vad som är bra för barnen? Varför skulle inte deras kroppar, likt vuxnas, vara individuella och därför behöva olika saker?

Ateister brukar säga till mig som kristen att de inte kan med att kristna vill pracka på sin tro på dem. Är det något jag märkt med många som håller en viss diet (om det så är att räkna kcal, att inte äta kolhydrater eller att inte äta fett) så tycker de att hela världen gör FEL om de inte gör samma sak. De tycker också om att tala om det för allt och alla. Detta gäller speciellt för de som nyss har upptäckt en sådan ”diet”.  Är vi verkligen så insnöade i det vi tycker är bra för oss även måste vara bra för våra barn?

Dessutom, det viktigaste av allt, är att jag tror att vår egen totalt fanatiska fokus på mat och motion skapar ideal för våra barn som de inte behöver tänka på. Jag växte upp i ett matfixerat hem och det ledde till att jag kände mig tjock utan att jag var det vilket ledde till att jag tröståt en massa. Det ledde till att jag blev tjock. En självuppfyllande profetia. Det har tagit mig många år av dåligt självförtroende och självspäkning innan jag insåg att det är okey att se ut precis hur man vill. Det är bara så onödigt att låta hela vår unga generation gå igenom samma sak bara för att vi vuxna har problem kring förståelsen att alla människor är olika och vi reagerar på mat och motion olika. Även våra barn.

1

Mina tankar om Pottermore

Jag borde givetvis ha bloggat om Pottermore för länge sedan men direkt när jag fick det var jag så uppe i att gå igenom första boken och upptäcka allt nytt att jag inte hann blogga. När lite tid hade gått började jag känna mig osäker på vad jag skulle skriva egentligen och sedan när det tiden tickade iväg insåg jag att det mesta skulle handla om negativa saker. Vilket inte är så kul. Så beslutade jag mig för att skriva om det när det släpptes för alla eftersom det annars lätt blir så många spoilers. Det skulle ha varit nu i början av oktober men de har beslutat att utöka beta-perioden och släppa in folk eftersom så då blir det ett inlägg nu istället.  Med spoilers.

Jag älskar Harry Potter. Böckerna, filmerna, sakerna osv. Jag är en sådan där typ som ställer mig på centralstationen med trollstav i handen och Slytherinslips runt halsen och väntar på att folk ska dyka upp till rollspelsträffen som jag varit med och ordnat. Sådan är jag. Så när jag fick tillgång till en sak som Pottermore höll jag på att dö av lycka.

Direkt när man kommer in på sajten kan man börja utforska de olika kapitlen i första boken. Man börjar på kapitel ett, klickar på saker man hittar, läser information och går vidare till nästa kapitel. Så funkar det hela boken genom. När jag kom till kapitlet med Diagongränden blev jag helt till mig över att läsa all information om alla trollstavsträslag och att få min egen trollstav. Min trollstav är Redwood – 10 inches – unicorn hair – supple. En trollstav jag är riktigt nöjd med förutom längden eftersom det är på tok för kort för att jag ska kunna trivas med den. Fast redwood är tydligen ovanligt (som nästan alla andra träsorter av nån underlig anledning) och ska tydligen ges till de magiker som är lyckosamma och som har en tendens att landa på fötterna oavsett vad som händer.

Sen kom sorteringshatten. Jag var så nervös att jag var tvungen att gå ifrån datorn. Vilket elevhem skulle jag hamna i? Jag tog testet som var en serie frågor och några som är helt random (heads or tails? eller the moon or the stars?) och så hände det… som inte fick hända… som jag inte trodde skulle hända… jag hamnade i Ravenclaw. Hela min värld smådog. Men det kan jag skriva en rant om senare, detta ska handla om Pottermore mest inte om varför jag inte passar i Ravenclaw. Med det inte sagt att jag inte tycker om elevhemmet, det är bara inte där jag borde vara.

Kitty ritade en bild på när jag blir sorterad i Pottermore

Efter sorteringen blev det en aning tristare att vara på sidan och inte pga elevhemsgrejjen utan för att det helt enkelt var tråkigare. Inte så många fler roliga saker som man fick göra och inte så mycket ny information. Sidan är sjukt snygg och bilderna till varje kapitel är också sjukt snygga men man kan bara kika på snygga bilder så pass länge innan man är uttråkad. För uttråkad det blev jag.

Så varför är Pottermore tråkigt? Det finns en rad anledningar. Jag ska försöka att inte grotta ner mig i varje sak för mycket.

  • Feedbacksystemet: Hela anledningen till att vi alla sitter i Pottermore ÄR för att ge feedback på sidan så att den kan bli bättre. Det var i alla fall vad jag trodde. Nu verkar det snarare som att vi sitter där för att testa deras tekniska backupsystem för när sidan blir överbelastad, vilket är en aning värdelöst. Genom att man inte kan ge vettig feedback så blir resten en aning tomt. Vi kan inte berätta vad det faktiskt är vi inte tycker om med sidan. Det enda man kan berätta är om man tyckte sidan var bra eller inte. Frågan ”Tyckte du om den trollstav du fick?” eller ”Blev du sorterad i ett elevhem du trivs i?” borde vara självklara frågor på de sidorna eftersom det är saker som känns viktigt att de får rätt. Speciellt i början när sådana saker kan vara fel i rena algoritmer (vilket det faktiskt var från början med sorteringen eftersom vissa elevhem hade fler elever än andra och sen uppdaterade de systemet och då jämnade det ut sig en tid). Men även andra frågor som har med ny information att göra osv. Är vi bara där för att överbelasta sidan? Med tanke på vad de säger om nya användare verkar det som det.
  • Fusket: Det är tokigt lätt att fuska till sig poäng i elevhemscupen. Det i sig är inte ett stort problem om man skulle göra något åt det, nu väljer man att strunta i det. Är möjligt att de kommer ändra det eftersom men i dagsläget finns det ingen av de som ligger på topplistorna som inte kan ha hamnat där bara genom att brygga trolldrycker flitigt. När det blir ett system av att fuska måste man fuska för att hamna på jämn nivå som alla andra vilket gör att ALLA börjar fuska (okey inte ALLA men väldigt många). Det betyder att inget elevhem borde vinna.
  • Tråkfaktorn: Vad ska man göra på sidan efter att man utforskat allt? Faktum är att efter sorteringen blir sidan riktigt tråkig. I kapitel åtta får vi brygga trolldrycker vilket är kul och sen får vi lära oss en trollformel vilket bara är förvirrande och det är iofs kul att man ska lösa Snapes trolldrycksgåta i slutet av boken men det är väl de enda interaktiva delarna efter sorteringen. Resten är bara klicka, försöka leta efter nått som inte finns, bli besviken, gå vidare till nästa kapitel. Det tog två dagar (och då satt jag inte hela tiden) att gå igenom HELA första boken och sen finns det inget att göra än att brygga trolldrycker.
  • Interaktionen med andra: Det går inte att skapa relationer med andra HP-fans på sidan. Det går att lägga till folk som ”Friends” och de har ett FB-liknande sätt att lägga kommentarer som man kan trycka ”Like” på. Problemet är att det går inte att kommentera på någons kommentar och modereringen är så byggd att kommentarer kan ta flera veckor (nej skämtar inte) att bli godkända. Det gör att när jag kommenterar på vad någon annan sagt genom att skriva en helt ny kommentar är det 99% säkert att den personen aldrig kommer se kommentaren. Med tanke på att det är över en halv miljon registrerade användare på Pottermore kan ni säkert tänka er när alla kan kommentera… Sedan kan man inte göra något med sina vänner, inte skicka PM, inte chatta med, inte kommentera på eller någonting. Så de vänner man har kan man heller inte kommunicera med.
  • Prylarna: Vad ska man ha dem till? Jag fattar ingredienserna eftersom de används till trolldryckerna men resten? Man kan inte bläddra i böckerna, man kan inte läsa information om varje pryl och man kan inte ens kika lite närmare på dem. De ligger still i ens koffert och där stannar de. Jag blir mest bara irriterad på att de finns där. Sedan kan man ge bort dem till folk… som inte heller kan göra något med dem. ”Varsågod, här får du ett saltkar, slit den med hälsan!”… say what? Det hade inte varit så irriterande om det inte vore för det faktum att allt på sidan är uppbyggt på att du ska HITTA PRYLAR ÖVERALLT! Om det är prylarna man lägger i centrum på det viset måste man göra dem mer intressanta.
  • Trollformlerna: Det är förvirrande att försöka fatta dem från början, vilket inte är ett problem som så eftersom allt inte kan vara lätt. Däremot så är det tråkigt. Det man ska göra är att klicka på en bokstav som då kommer börja pulsera, när den pulserande cirkeln är som störst klickar man på den igen och då skickas en ljusstråle till nästa bokstav som man ska klicka på precis när ljusstrålen är i mitten av trollstaven och så kommer den bokstaven att börja pulsera osv. Tills man är färdig med hela formeln. Att klicka ännu mer för att göra formler…. det har ju inte något som helst att göra med att göra dem ”på riktigt”. Jag menar… det kanske kan ses som att vi lär oss att uttala dem ordentligt men… det känns en aning… krystat. Det är roliga att göra trollformler på mitt Wii-spel även om jag på Pottermore kan lära mig vad fler formler heter.
  • Pengarna: Det existerar bara galleoner i Pottermore. Trots att vi alla vet att det finns sicklar och knutingar också. Det är en av detaljerna som jag inte tycker om. Om vi nu ska köpa saker som trolldrycksingredienser så kan de väl ha fantasin nog att låta dem kosta annat än jämna galleoner. Det är tråkigt att de plockar bort en rolig dimension av magivärlden bara sådär. Det skulle inte vara svårt att ha ett system för att räkna även sicklar och knutingar.

Det finns mer saker, men jag kände att när jag började klaga på galleonerna så har jag kommit ner på detaljnivå så jag stannar där. Jag har inte nämnt Trolldryckerna eftersom de är riktigt kul att brygga. Man måste ha rätt ingredienser och röra åt rätt håll och det är på tid så man är en aning stressad. Att man måste vänta på bryggtid stör mig inte så mycket som det stör andra, men däremot stör det mig att när man är färdig med dem så kan man inte göra något med dem. Så de blir ännu en pryl man inte kan göra något med. Det som inspirerar en att ändå brygga lite är att man får poäng till elevhemscupen om man gör det.

Sedan är som sagt bilderna riktigt snygga.  Sjukt snygga. Det tål att påpekas flera gånger.


Jag kan tänka mig att är man inte så pass hardcore Pottermaniac som jag är så kan man nog få ut mer av sidan. Då är en del av informationen som är skåpmat för mig ny för den personen och jag tror att känslan blir mer… spännande då. Det är tänkt att man ska läsa böckerna medan man utforskar sidan och vem vet, då kanske det blir mer spännande också. Som det är nu så failar dock Pottermore i mina ögon, vilket är synd för jag vill så gärna att det ska vara en bra sida.

2

Inspirationskällor ska man ta vara på!

Många personer man träffar formar en som person, men det är kanske inte så många som man ser upp till och beundrar så pass att man önskar att man kunde vara lika bra som dem. Så känner jag inför min mormor; Violet Dahlgren.

För exakt två år sedan på dagen omkom hon i en bilolycka. Hon var på väg i bilen efter att ha hälsat på en av de kvinnor hon hjälpte och blev påkörd i en utfart. Jag kan på ett sätt se det framför mig och på ett annat sätt inte. Jag kan se bilarna, som en slags informationsvideo från sextiotalet, men jag kan inte tänka att det finns människor i dem. Det är för hemskt. Två män verkar det vara som raglade ifrån platsen, relativt oskadade, uppenbart påverkade.

Direkt när jag fick veta om olyckan så kändes det inte så viktigt vilka dessa gärningsmän var eller att de ställdes inför rätta. Oavsett straff så skulle inte min mormor komma tillbaka även om de såklart borde ställas inför rätta. Jag skulle kanske kunna hata dem, men var skulle det leda? Jag vill minnas min mormor med kärlek inte minnas hennes död med hat.

Min mormor var en äkta inspirationskälla. Hon engagerade sig i saker och fick dem gjorda. Hon uppfostrade fyra barn, skilde sig, gifte sig med en mycket yngre ”strandraggare”, skilde sig igen, engagerade sig politiskt i kommunfullmäktige och som fritidspolitiker, startade upp kvinnojourer, hjälpte utsatta och reste till jordens alla hörn på egen hand. Hon var otroligt självständig. Att resa med andra föll henne inte i smaken för då kunde hon inte göra som hon ville. Det är på grund av henne jag vet skillnaden på orden ensam och själv.

När jag var mindre sa jag alltid att jag gärna ville bli politiker men det fanns inget parti jag kände mig hemma inom. Hon svarade att jag skulle ta ett parti som jag tyckte stämde mest och sen förändra det inifrån om det var så att det fanns saker jag inte gillade. Det är inte förrän såhär nu i efterhand som jag börjar inse hur mycket jag tog henne på orden, även om hon såklart fnös åt Piratpartiet som en äkta gråsosse ”ska” göra. Det gör mig inget, trots att hon inte såg det fantastiska i Piratpartiet som jag gör, är och förblir hon en av mina största politiska inspirationskällor. När hon ville ha något ändrat gick hon ut i världen och ändrade det. Så vill jag också vara. Dessutom vet jag att hon uppskattade att jag engagerade mig politiskt oavsett om det är för ett parti hon inte såg som ett alternativ.

Att ha skinn på näsan skulle vara helt obegripligt för mig om det inte hade varit för mormor. För om någon hade skinn på näsan så var det hon. Att våga gå sin egen väg oavsett vad folk tycker är en egenskap jag försöker ta till mig så långt som det går. Vem hon älskade, vad hon gjorde, var hon bodde eller hur hon levde var inget som någon skulle bry sig om.

Så det är bara några ord för att visa hur underbar min mormor var. Nu ska jag fundera på hur jag kan föra den inspirationen vidare till andra också.  Vem är din inspirationskälla? Om personen fortfarande är i livet så se till att säga några fina ord till personen för inspirationskällor ska man ta vara på.

2

Dolly, here I come!

Dolly på Globen! (snabbt photoshoppad av yours truly)

Just nu sitter jag på ett tåg som är påväg till vår fina huvudstad. Anledningen? Jag VANN Anna Trobergs Dolly Parton-tävling (name-dropping ftw!) med mina bidrag och ska alltså befinna mig i Globen om ett par timmar! Att säga att jag blev glad över vinsten skulle vara att underdriva. Mitt hjärta satt i halsgropen och när jag läste på Annas blogg att jag vunnit skuttade jag omkring i lägenheten ett tag.  Senast jag gjorde det var när jag först kom in som beta-testare i Pottermore och sedan när jag faktiskt fick logga in på sidan. Det kommer bli ett blogginlägg eftersom, borde redan skrivit om det.

Det lönade sig tydligen att skicka in två bidrag också, vilket känns lite kul med tanke på att jag egentligen hade ännu fler idéer som jag vill producera. En idé jag hade var att virka hunden i Me and Little Andy (Dollys absolut sorgligaste låtar) men det fanns det inte tid med. De andra bidragen var också fina, jag gillade faktiskt speciellt videon som också fick pris så det tyckte jag var välförtjänt.

I Stockholm kommer jag försöka träffa en massa mysigt folk så om du vet med dig att du är mysigt folk så hör av dig vettja, med reservation för att jag inte har så många icke-uppbokade stunder kvar. Jag ska dessutom gå på sista träffen med utbildningsnätverket jag är med i genom mitt utbildningsengagemang inom Ung Pirat. Förhoppningsvis kommer vi i UP igång med utbildningsverksamheten snart också vilket påminner mig om att jag borde skriva projektbeskrivningar till Piratpartiets utbildningsverksamhet. Inte nog med det ska jag fixa dagordning till partistyrelsens septembermöte i helgen. Men givetvis kommer det inte ske idag för idag ska jag såklart fokusera på Dolly. Därför går mediaspelaren på datorn på högvarv med Dolly Parton-låtar i hörlurarna.

När jag tänkte igenom mina vänner och vem som skulle vilja gå med mig var valet ganska enkelt med tanke på att Karro och jag har ungefär samma musiksmak plus att jag hela tiden bjuds på fantastiskt god mat och lika goda drinkar varje gång jag är i Stockholm. Och ej att förglömma roligt sällskap! Det har inte varit en enda gång gästvänligheten har varit annat än på topp så det var verkligen dags att bjuda igen. Dolly Parton i Globen känns som som ett utmärkt tillfälle.

Jag har massvis med förväntningar, men jag tror att jag mest vill att hon sjunger några av sina äldre låtar eftersom de är de jag älskar mest av alla. Hennes nyare är bra (vad med Dolly är inte bra liksom?) men 9 to 5 och liknande har en speciell plats i mitt hjärta. Anna säger att hon har svårt att bestämma vad hon ska ha på sig, det problemet har inte jag. Klänningen jag fick av Klara, lite babydoll 50-tals inspirerad, svart med vita små prickar är det enda rätta.

Dolly, here I come!

off