Leffelini <3 Dolly = Sant... igen?

Jadå, nog kan det inte vara för mycket kärlek för Dolly här i världen. Bara för att Anna utökade Deadline och för att jag frågade innan och visste att det var okey att skicka in fler bidrag än den jag redan skickat in och för att denna idé flöt omkring i min hjärna och det faktum att jag hade några minuter över såhär… ja för att göra en lång historia kort så läser jag upp ”I will always love you” i diktform. Håll till godo 🙂

Dolly Parton – I will always love you – Uppläst av Leffelini

off

Leffe <3 Dolly = Sant

Bild på omslaget till den LP-skiva jag rockade till som liten!

Anna Troberg har gått ut med att hon har tävling om ett par Dolly Parton-biljetter som hon har över. Det går ut på att man ska göra en ”egen version” av en Dolly Parton-låt och man får göra detta precis hur man vill. Sann till min egen anda att vara ute i sista minuten så är jag verkligen ute i sista minuten när jag skickar in mitt bidrag till tävlingen.

När jag var liten så brukade jag mima till pappas LP-skiva med Dolly och min favorit var utan tvekan 9 to 5. Det var engelska såklart så jag hade ingen aning om vad jag sjöng för något men jag bara visste att det var bra (på samma sätt som att ABBA-skivan och Kikki Danielsson-skivan också gick på högvarv under samma period). Det är få artister man blir så kär i när man är liten och behåller kärleken till när man blir vuxen, men Dolly är en av dessa.

Det jag gillar med Dollys låtar är att de får mig att må bra. Så, udda som jag är, ville jag ta en av hennes finaste och gladaste låtar och göra det lite mörk och mystisk. Ni får avgöra själv om jag lyckades eller inte. Resultatet blev en kort novell baserad på låten ”Love is like a butterfly”;

Fjärilar

Fotstegen hörs utanför dörren. Musklerna värker efter en natts sömn på det
grådaskiga stengolvet. Jag vill skrika trots att jag redan vet hur lönlöst
det är, men rösten är svag. Jag orkar inte. Fotstegen klickar över golvet
utanför dörren. Påminner mig om att jag inte är ensam trots att jag inte
sett en annan människa på flera dagar. Inte ens ägaren till de där
fotstegen. Jag vet vem du är, men jag vet inte vad du vill. Jag kan inte
hindra dig. 

Första gången vi träffades fick jag syn på dig på andra sidan gatan.
Blond, smal och strålande vacker med ett leende som kunde lysa upp hela
världen. Det lyste upp mitt hjärta. Utan att tänka hade jag gått fram till
dig, räckt över mitt visitkort och bett dig att ringa mig om det var så att
du hade några lediga timmar över för någon som mig. Du ringde redan samma
dag.

Väggarna är kala runt omkring mig sånär som på en plansch med en ensam
gulröd fjäril. Den är vacker och präktig utan att för den sakens skulle
kunna anses vara prålig. Det är den enda färgfläcken jag har att fokusera
på. Mina egna kläder är borta, jag kommer inte ihåg hur du tog av dem men
det måste ha varit när jag sov. 

Första gången jag lutade mig fram för att kyssa dig kändes det som det ska
vara. Som det står i alla kärleksromaner, från Jane Austen till
Harlequinromantik, det var som att kärlek hade fått vingar och fladdrade
omkring som en fjäril i min mage. Dina läppar var mjuka och försiktiga. Jag
drog mig undan och du suckade lätt och mötte min blick. Dina ögon var djupa
och skiftade i olika färger. Grönblå med en guldbrun ram längst inne vid
den kolsvarta iris. Det gör de antagligen fortfarande. Trots att jag kämpar
emot får du mitt hjärta att stämma ut i kärleksförklaringar varje gång jag
hör dina steg i korridoren utanför. Jag trycker ner impulsen att ropa efter
dig. Dina ögonlock öppnades och stängdes lika mjukt som satinvingar. Jag
var förlorad. 

Det var som att hjärtat inte tillhörde mig längre trots att det var jag
som burit omkring på det i hela mitt trettioåttaåriga liv. Ingen annan,
bara jag själv. Hjärtat kändes konstigt i bröstkorgen, som att det inte
hörde hemma där längre. Om hjärtat var det som skulle fått vingar är jag
säker på att jag inte hade haft det kvar. Det hade fladdrat iväg på sina
mjuka vingar och flytt från min kropp för att komma närmare din.
Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak – är orden som står på
planschen. Likt en inspirationsaffisch jag skrattat många gånger åt när
någon kollega skickat dem på arbetsmailen. Skrattet fastnar i halsen på mig
den här gången. Jag vill skratta, åt den bisarra situationen, men rösten
håller inte ens för det.
Det känns när du är nära mig. Trots din mörka sida. Det hände när vi
kysstes. Även med ögonbindel på. Jag kan inte förklara det, men den
sällsynta och vänliga känslan spred sig inuti mig, genom alla organ och ut
i fingerspetsarna. Hur skulle jag kunna låta bli att älska dig när du är så
underbar? Hur skulle jag kunna låta bli att älska dig när dina händer när
de rörde vid mig var mjuka och försiktiga? När dina kyssar var varma och
ömsinta? Det var du som sa det först;
”När jag är med dig påminns jag om fjärilar.”

Jag nynnar lätt på sången du sjöng för mig. Det är det enda som kan
underhålla mig för stunden. Det och planschen på väggen. Du brukade sjunga
en sång om fjärilar. Inte en ledsen sång, eller ens en olycklig sådan, den
var glad. ”Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak. Kärlek är
en flerfärgad känsla och fladdrar som silkesvingar. Kärlek får oss att
känna oss underliga inombords. Det fladdrar som mjuka vingar i flykten.
Kärlek är som en fjäril, en sällsynt och vänlig sak.” Texten gick inte ihop
och du påstod att du hittat på melodin själv, antagligen texten också. Det
var din kärlekssång till mig. 

Mina sinnen är fokuserade på dig. Jag hör ditt skratt, som tidigare lyste
upp min värld likt solsken. Jag ser dig framför mig. Varje dag kändes som
en vårdag, en vårdag när jag blev nykär. Varje dag med dig var jag nykär.
Jag var bara lycklig när du fanns vid min sida. Du gjorde mig beroende av
dig och jag tillät det. Vår delade kärlek var dyrbar, så dyrbar och
sällsynt. Jag var en lilja och du letade upp mig. Min fjäril. Du påstod
alltid att det var tvärtom, men jag vet bättre nu. 

När du kommer närmare orkar jag inte röra mig. Det märks att du inte
förstår varför, att du är beredd på att jag ska vilja fly, skrika, slåss.
Fjärilar försöker alltid fly, men ändå finns det människor som nålar fast
dem i en kudde för sin höga nöjes skull. Jag vet inte om det är din plan
för mig men jag kan inte kämpa. För när man krossar en människas hjärta
krossar man även dess kropp och mitt hjärta är krossat. Jag håller med
planschen. Kärlek är som en fjäril, en en sällsynt och vänlig sak, men även
ömtålig och bräcklig. Din ömtålighet och bräcklighet fick mig att bli
ömtålig och bräcklig och nu kan jag inte kämpa längre. Var det din plan
redan från början, min fjäril? Kan fjärilar vara onda? Jag borde veta
svaret men kan inte förmå mig att tänka så. 

Kärlek är som en fjäril
En sällsynt och vänlig sak.

Andra bidrag i tävlingen är denna roliga video och denna fina ukuleleversion av en av mina favoriter 9 to 5.

Har jag tur kommer jag kunna krydda min Stockholmsresa med Dolly Parton också. Jag håller tummarna 😀

2

Kontaktannons: ”Träffa kompisar”

”Man kan inte läsa en kontaktannons utan att det står att man älskar långa skogspromenader. Men så går man ut i skogen, och vad ser man? Inte en käft. Nej, alla står i Kungsträdgården och gnider sig mot varandra, hur trångt som helst.”

Så skriver Mark Levengood i boken ”Och jag läste att det var omöjligt att leva lyckligt förutan dig”. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har själv inte läst boken utan fick citatet uppläst av mig av mamma så jag har ingen aning om den är bra eller inte. Eftersom det är Levengood slår jag till med en gissning och säger att den är bra.

Det skulle vara lätt att skriva om ensamhet och tillhörighet nu och tänka att det var dit mina ibland konstiga tankegångar för mig, men det är inte dit jag tänker gå. Jag kom och tänka på kontaktannonser. Idag ser vi inte så ofta kontaktannonser utan nu ska man skriva det man skrev där i små rutor på alla sociala medier vi har. ”Vad gillar du att göra?”, ”Intressen:” osv står det och vi fyller villigt i vad vi tycker om. Kanske två saker, eller tre. Politiska korrekta saker ska det vara. Långa promenader på en sandstrand, se på film och träffa kompisar. Det blir en tvådimensionell bild av en komplex människa.

Men vad betyder egentligen ”träffa kompisar”. Det är det intresset jag ser dyka upp allra mest. Finns det något mer intetsägande att säga till någon att man gör? Informationen är helt värdelös. Jag vill slå till ännu en gissning i den här bloggposten och gissa på att ca 96% av Sveriges befolkning tycker om att träffa andra människor eftersom vi ändå är rätt sociala av vår natur vi människor. Vi gillar det inte alltid och många av oss vill vara ensamma då och då men generellt vill vi också ha mänsklig kontakt och närhet. Om vi då gillar närhet (om ni håller med mig i min gissning) så är det inte så långt hopp till att tänka sig att de personer som vi tycker om att ha nära oss mest är de personer som vi tycker om, våra vänner eller kompisar vilket ord man nu föredrar.

Alltså borde det inte vara så svårt att lista ut att ett av de största intressen som finns är just att träffa kompisar. Fast jag stör mig ändå alltid på när det dyker upp. Missförstå mig rätt, jag säger också det ibland, men jag stör mig lika mycket på mig själv när jag säger det. Just för att det är så intetsägande.

VAD tycker du om att göra medan du umgås med dina kompisar då? Det är så frågan egentligen borde besvaras. Tycker man om att samla vänner och bjuda på stora middagar och diskutera politik en hel kväll? Tycker man om att sitta runt ett bord och spela brädspel, käka pizza och rollspela? Tycker man om att gå till gymmet ett par gånger i veckan och snacka över maskinerna? Ett par helt skilda men trovärdiga scenarion.

Var jag vill komma med detta gnäll? Kanske att vi människor ska sluta vara så intetsägande och våga vara lite mer färgsprakande. Våga stå ut, vara unika. Räcker det som slutsats?

off

Beröm eller inte beröm, det är frågan…

Jag ska erkänna, jag är inte bäst på att ge beröm. Det är en sådan sak som glider mellan fingrarna. Jag ser ett bra klipp på youtube, skrattar/ler/gråter och går vidare till nästa. Utan att trycka på like eller kommentera. En annan gång läser jag ett riktigt bra blogginlägg. Jag kanske länkar det vidare på Facebook. Kanske twittrar jag det, om jag kommer åt. Väldigt sällan kommenterar jag.

På samma sätt fungerar det i köttvärlden. Någon har på sig en klänning som sitter så sjukt bra på den personen och jag tänker att jag borde säga något men låter bli. Jag är med om att någon ger mig riktigt bra service på en butik, jag går därifrån med ett leende på läpparna men jag säger inget. Det finns de som förgyller min dag varje dag genom att bara existera, men det är sällan jag säger det till dem.

Jag har bott ensam i många år. Jag trivs med det, jag trivs med mig själv, men det har även gjort att jag har tvingats lära mig att jag inte kan få beröm för allt. När jag städar kommer det inte finnas någon som klappar mig på axeln, när jag varit extra duktig med att plugga en del kommer ingen säga vad duktig jag är eller om jag går en promenad finns det ingen som kan ge mig en kram när jag kommer hem. Jag har behövt lära mig att ge mig själv beröm. Att vara stolt över det jag själv presterar. När jag sitter här och funderar på fenomenet beröm så inser jag att jag nog varit så duktig på att klappa mig själv på axeln för det har gjort att jag har glömt bort att jag borde klappa andra på axeln och säga att de är duktiga. Ge dem beröm.

Alla behöver uppmuntran och beröm. På rollspelet jag är Spelledare på (Svenska Hogwarts) har vi en så kallad berömmelsetråd. Den finns där för att kunna ge varandra beröm. Det är dess enda syfte. Allt från små saker som beröm för att man svarade i ett av de pågående rollspelen till stora saker att de får en att bli lycklig och må bra. Varje gång någon ger mig beröm i den tråden så blir jag löjligt glad. Det spritter i mig, jag får ett leende på läpparna och mår genuint bra. Oavsett vad jag fått beröm för, om det är en liten sak eller en stor sak, en sak jag inte ens tänkt på eller något jag önskar mig beröm för eftersom jag själv känner mig duktig. Det värmer oavsett.

Så min slutsats i dessa något förvirrande tankegångarna är att det är bra att ge beröm. Tänk inte ”men inte kommer den här personen tycka om att jag, lilla jag, säger att den är duktig…” för det tror jag att personen gör. Jag tror alla blir glad över beröm, stort som litet, och att vi alla skulle behöva ge varandra mer av den varan.

Det positiva med beröm är att det även är fantastiskt att göra någon annan glad.

4

Varför skulle sociala medier vara så farligt?

Jag fick den här länken av en kompis nyss och blev faktiskt så pass upprörd att jag kände att jag måste skriva av mig innan jag exploderar. Därför är den här bloggposten skriven i affekt vilket kan vara värt att tänka på.

Nyheten går ut på att det har dykt upp en lag (i Missouri USA) att lärare och elever inte får lägga till varandra på sociala media där man kan chatta privat/skicka privata meddelanden till och från varandra. Det inkluderar alltså Facebook, twitter, msn, irc och alla andra sociala chattverktyg du kan tänka dig.

En diskussion dök upp om detta på irc i en kanal jag är med i där en annan av mina vänner, som också är lärarstudent, sa att en av hennes lärare varit nästintill rabiat när det gällde att läxa upp sina lärarstudenter om att de inte fick adda eleverna på Facebook.

Jag kanske är dum som inte förstår att lärare tydligen i större utsträckning än de flesta andra yrkesgrupperna här i världen vill förföra och ha sex med små oskyldiga barn. Jag kanske också är dum som inte förstår varför en lag skulle hjälpa emot de här personerna som nu faktiskt vill förföra och ha sex med oskyldiga barn. Det kanske till och med så att jag är dum som inte fattar varför sociala media är så farliga.

Eleverna lever sina liv på internet idag. Det är så det är. Oavsett om vi vill det eller inte. Det är dessutom helt skilda liv. En del sitter och spelar WoW och andra interagerande dataspel, en del sitter på sportforum och diskuterar med andra sportfans i världen, en del bloggar om sina liv, en del slår upp allt de kan om hästar och ridning medan andra tycker det roligaste som finns är att textrollspela. Det finns de eleverna som gör allt det och de som gör en del av det och det finns definitivt mycket mer man kan göra på internet än det lilla jag listade här.

Jag kommer fortfarande ihåg en av de bästa sakerna en av mina mentorer sa till mig;

Kom alltid ihåg att för dig är din lektion centrum, du har förberett den, tänkt ut den, planerat och du har förväntningar och farhågor. För dig är lektionen en viktig del av din dag. Dina elever har kanske mobbats på rasten, bråkat med sin kompis, är otroligt lyckligt kär, oroar sig för att komma hem till föräldrarna med ett IG osv. För dem är din lektion bara en liten del i deras liv. Eleverna ser inte lektioner och skola som jobb, skolan är en del av livet.

Så om skolan är en del av livet och om internet är en del av livet, verkar det otroligt korkat att dela upp de sakerna. Jag menar inte att lärare och elever måste ha varandra som vänner på Facebook eller följa varandra på twitter. Det jag menar är att varje person ska ha valmöjligheten.

Jag personligen ser inget problem med det. Varför ska jag vara rädd för mina elever att de får se det jag skriver? Varför ska de vara rädda för mig? Jag förstår det inte. Nu skulle jag heller inte självmant adda en av mina elever på Facebook men jag skulle inte neka om eleven addade mig.

Sociala media är något nytt alltså är det läskigt. Men saken är den att ska vi förbjuda elever och lärare att umgås med varandra på nätet varför låter vi dem då umgås i köttvärlden? Det är väl lika farligt det i så fall?

1

Snygghet har inte med fett att göra

Fantastiskt snygga Frenchie Davies

Vet ni vad jag avskyr mest med att gå ner i vikt? Det som stör mig allra mest. Det är när man säger att man gått ner några kilo och någon av ens vänner svarar något så korkat som ”Vad snygg du kommer bli”. Ska du kalla dig för min vän? På riktigt?

Det finns även de som inte är lika uppenbara utan som utbrister förvånat när de får syn på en att ”åh vad snygg du är!” Den är lite mer subtil, men säger ändå samma sak. ”Du är ful nu för att du är tjock.”

Nej, det är jag inte. Det är lite samma sak som när jag som tjock (jag -känner- mig inte tjock men vet att jag medicinskt är det) säger att jag tycker jag är snygg. Då får man de där blickarna. De där som säger mer än tusen ord. ”Hur kan du tycka det?”, ”Du skämtar eller hur?” och ”Va bra att du har självförtroende TROTS att du är tjock.”

När jag når min idealvikt kommer jag inte vara snyggare än jag är idag. Jag menar det. Saker kommer vara lättare att göra, jag kommer kunna ha mycket snyggare kläder (seriöst, så mycket snyggt finns det inte i min storlek utan det är att leta efter en nål i en höstack) osv, men jag kommer inte vara snyggare. När jag gick ner 25 kilo för två år sedan kände jag mig varken snyggare eller fulare än jag gjorde innan.

Självförtroende handlar inte om hur man ser ut, för det finns alltid någon som kan hitta något de kan påpeka att de tycker är fult, utan om att vara säker på sig själv. Varför är det då okey att skratta åt tjocka människor? Höhö, titta han är tjock, höhö. Varför? Är det osäkerhet igen eller är det bara så socialt acceptabelt att håna människor pga vikt att vi inte ens tänker på att vi gör det?

För nog har vi alla sagt någon gång i våra liv; ”Åh så fin hon är trots att hon är tjock.” utan att tänka oss för?

3

Siffran tre är magisk på många sätt

Piratpartiet har en så kallad trepiratsregel. Den går ut på att om tre pirater vill göra något så är det bara att tuta och köra utan att be någon om lov. Just antalet tre har därför fått en liten speciell betydelse inom organisationen antagligen helt omedvetet.

Tre, en fullkomlig siffra, som hela tiden återkommer i våra liv. Inom retoriken brukar man säga att ska man argumentera ska man gärna ha tre starka argument eller tre ord direkt efter varandra. I olika sagor, mytologier och religioner återkommer siffran flertalet gånger som de tre små grisarna, Poseidons treudd eller treenigheten. <- tre exempel!

De flesta vet allt detta, men visste du att det bara krävs tre medlemmar av Piratpartiet för att skicka in en skrivelse till partistyrelsen som styrelsen då måste ta upp på sin dagordning? Bara tre personer kan alltså få upp just sin fråga på ett möte som styrelsen måste diskutera.

Det gör man genom att… skriva ihop en text om det som man vill att styrelsen ska diskutera, man tar eventuellt med ett yrkande i själva texten*, skriver under den med minst tre pirater och skickar till mig (marit.delden@piratpartiet.se) eller till styrelsen@piratpartiet.se senast 2,5 vecka innan det nästkommande styrelsemötet kommer äga rum. Kommer skrivelsen in senare än 2,5 vecka innan så tas den antingen upp som en övrig fråga, eller på nästa möte.

Passa på att påverka partistyrelsen i dess arbete 🙂

* för att yrkandet ska tas upp på mötet som ett yrkande så måste en av styrelseledamöterna yrka samma sak på det sittande mötet.

off

Om styrelsen var SJ skulle inte tågen vara sena

Styrelsen från vänster; Henrik Brändén, Tomas Kronvall (adjungerad från valberedningen), Torbjörn Wester, Mårten Fjällström, Johanna Julén, Emil Isberg, Marit Deldén, Sammy Nordström och Mattias Bjärnemalm. Foto: Opassande.

Just nu sitter jag på ett tåg på väg hem till Sundsvall och senare i veckan ska jag vidare ut till sommarstugan i Härnösand igen. Anledningen att jag för andra gången på tre dagar sitter på ett försenat tåg är att jag har varit i Stockholm för Piratpartiets styrelsemöte.

Två intensiva dagar blev det med en inspirerande styrelse som har fattat många genomtänkta (i min åsikt) och bra (igen enligt min åsikt) beslut.  Ett av dessa går att läsa på Piratpartiets hemsida som går ut på att vi ska bygga fram en proposition till höstmötet i oktober om självstyrande lokala partiorganisationer. Säg gärna vad du tycker i forumet.  Jag personligen tycker det är helt rätt väg att gå och hoppas givetvis att många av partiets aktiva och medlemmar håller med.

Annat som vi har beslutat om är att välja Anna Troberg som partiledare (ingen direkt chock, men givetvis välförtjänat) och att börja med att skriva ihop ett styrdokument kring partiledaren och partiledningens mandat för att förtydliga detta. Det är något som både vår partiledare och styrelsen tidigare har sagt att de önskar ske.

Styrelsen in action. Foto: Jonathan R Lundkvist

Vi valde även att stryka den tidigare sekretesspolicyn som vi har haft i styrelsen. Tidigare har det som sagts på styrelsemöten även stannat där. Det har nu tagits bort. Givetvis så kommer fortfarande känsliga saker att ske under sekretess men de frågorna ska vara i undantag.

Andra saker som vi tog upp var om det ansågs rimligt att vi bjuder våra styrelseledamöter på lunch under mötesdagarna (det anser jag är rimligt men det var inget vi beslutade om), jag som sammankallande fick en sekreterare (Henrik Brändén) och en biträdande sekreterare (Sammy Nordström) till hjälp i mitt arbete och givetvis för hjälp till hela styrelsens arbete samt så hann vi revidera en del i budgeten.Vi nuddade också vid diskussion om att möjliggöra för medlemmar att vara närvarande på våra styrelsemöten men det beslutade vi inte om på det här mötet.

Tyvärr hann vi inte med alla viktiga punkter i dagordningen, saker som genomgång av årsmötesbeslut, genomgång av verksamhetsplanen och alla våra viktiga styrdokument fick bordläggas, trots att vi jobbade riktigt hårt på att lyckas med det. Det tänker jag inte gråta spilld mjölk över eftersom jag tycker vi fick massor med saker gjorda och det var som sagt otroligt trevligt. Jag önskar och tror att alla framtida styrelsemöten blir lika givande.

Även Johanna har hunnit blogga om mötet (hon är snabb som en ninja!).

2

Det är Mors Dag

Ännu en sådan där kommersiell helgdag som kommit till Sverige från USA och som vi därför borde hata? Köpa presenter till en viss grupp människor bara för att de råkar tillhöra denna gruppering? Eller hedra dem för att de råkar klämma ut en fyra kilos klump någon gång, alternativt fått en sådan på posten alternativt storken om ni väljer att tro på sådant. Eller?

Eller så kanske det är så att det helt enkelt är trevligt att ha en dag att säga tack till en person som betytt mycket för en. Det betyder inte att man inte kan säga det en annan dag. Fast generellt så är det inte många jag vet som muckar gräl med Mors Dag trots att den har alla de där inslagen som i vanliga fall får folk att bitter-twittra. Själv gillar jag att ha dagar som påminner mig att jag borde skriva en liten hyllning på bloggen.

Min mor är en fantastisk kvinna, som såklart har sina brister som alla andra, och förtjänar därför en hyllning. Hon finns alltid till hands när jag behöver henne och ställer upp i ur och skur. Dessutom har jag växt upp med hennes otroliga visdom här i livet och lärt mig (nästan) allt av henne. Jag ska heller inte glömma att nämna att jag även haft privilegiet att bli uppfostrad av en äkta karriärkvinna med skinn på näsan som har lärt mig att ta för mig i livet och inte låta mig tryckas ner av folk. Hon får här en gul tulpan (hennes favorit) på morsdag.

Jag älskar dig mamma!

off

Presenter i vardagen – Dagens tips #1

I Am Not A Paper Cup

Visst är det jobbigt med de där pappermuggarna man får när man köper kaffe/te on the go? De bränner händerna, är små och dessutom inte så bra för miljön.

Samtidigt vill man gärna se så där underbart världsvan ut som stannar på en kopp rykande kaffe/te på vägen till jobbet och sen kastar sig på tunnelbanan för att hinna i tid till mötet klockan halv nio.

coolstuff finns denna underbara pappersmuggsreplika som inte alls är gjord av papper utan av keramik. Locket är i silikon. Det finns även en termosfunktion där den har dubbla innerväggar så att drycken inuti ska hålla sig varm länge.

Den kostar dessutom endast 159:- (frakt 49:-) och är du intresserad av att inhandla den åt dig själv eller någon annan kan du kika in på den här länken.

off